Notis 228, 2012-03-29. Skeptikern Michael Shermers senaste bok, The Believing Brain som utkom 2011 recenseras i tidskriften Science, och recensenten, John Jost, är inte imponerad. Rupert Sheldrake bemöter tidigare kritik från Shermer om morfisk resonans och NDU-forskaren Pim van Lommel kritiserar och tillbakavisar kritik från Shermer om nära-döden-upplevelser. Van Lommel skriver utförligt om de medicinska bevisen för NDUer.
/NCM
Michael Shermer är en välkänd skeptiker som har en egen spalt i tidskriften Scientific American. Flera av hans inlägg där har ådragit sig mycket kritik från sakkunniga.
2005 skrev han ett inlägg om ”Ruperts resonance” (på länk här) som förstås åsyftar biologen Rupert Sheldrakes teorier om ”Morphic Resonance” och Sheldrake svarade honom och skrev bland annat: ”Shermer’s partisan approach is like that of a politician trying to win an election. Readers of Scientific American would be better served by a fair and truthful presentation of the facts”
(se http://www.sheldrake.org/D&C/controversies/Shermer_intro.html).
Även tidigare har Shermers inlägg ådragit sig kritik från bland annat NDU-forskaren Pim van Lommel, parapsykologen John Poynton och en finsk fysiker Petrus Pennanen
(se http://www.skepticalinvestigations.org/Mediaskeptics/Shermer_critics.html)
På denna länk presenteras tre inlägg där läsare av Scientific American riktar hård kritik mot Shermer – Pim van Lommel tydliggör de medicinska bevisen/evidensen för nära-döden-upplevelser (finns också på direkt länk här), Pennanen påvisar ”Unscientific Statement on the Non-Existence of Telepathy” och Professor John Poynton, ledande engelsk parapsykolog kommenterar ”Shermer Distorts the Meaning of ’Skepticism’”.
Shermers inlägg i antologin Debating Psychic Experiences kommenterades av Adrian Parker i hans recension av boken med ett stycke:
”I am going to allow my own bias to immediately discount the chapter by Michael Shermer, the editor of The Skeptic, on the grounds that it is not science; rather, it is based mainly on his personal experiences with tarot readings, accompanied by tales provided to him by the maverick English journalist Jon Ronsson (producer of the film The Men Who Stare at Goats). The chapter does fulfill a function–as a shop–window example of what the proponents in the book complain about: arrogance, in this case assuming psychical researchers know nothing about cold reading”
Shermers senaste bok, The Believing Brain tycks utifrån John Josts recension (på länk här) inte vara mycket bättre. Jost kommenterar att Shermer tagit sig an en alltför stor uppgift och upplever boken som ojämn. Shermer berör också ett ämne som Jost själv är insatt i och Jost skriver med anledning av detta: ”Shermer is not merely hyperbolic, inflammatory, and wrong about the specifics of the scientific articles he purports to critique. (One doubts he even read them.) By resorting to ideological deconstruction and essentially ad hominem forms of attack, Shermer violates his own intellectual standards—succumbing to the tendency, which he scorns in others,
to reject out of hand scientific findings that might be experienced as disagreeable.”
Till Josts kommentarer vill jag själv tillägga att Shermers redogörelse för Ganzfeld-forskningen slutar med Milton och Wisemans kritiserade meta-analys från 1999! Man bör emellertid vara medveten om att Shermer inte fokuserar på parapsykologi, han berör bland annat tro på Gud konspirationsteorier och utomjordingar.