Notis 62, 16-04-2009, Riktlinjer på väg för reinkarnationsforskning –

ansedda forskare presenterar förslag på ideala kriterier för hur reinkarnationsforskning ska bedrivas för att bli mer respekterad

Sammanfattning: Göran Brusewitz

Jonathan Edelman (teolog vid Oxford University) och William Bernet förvånade många läsare av ansedda JCS (Journal of Consciousness Studies) med att i nummer 2 2007 publicera denna artikel, där de gör tydligt att reinkarnationsforskning kan bli vetenskaplig och därmed har anledning att bli respekterad. De anger i artikeln vilka kriterier man ska ha på den ideala reinkarnationsforskningen (min kursivering/GB). Inget av det som hittills gjorts inom reinkarnationsforskningen uppfyller enligt dem dessa villkor, men de menar att det är fullt möjligt att i framtiden följa upp påstådda fall av reinkarnation på ett helt adekvat, vetenskapligt sätt om man följer de kriterier som de redogör för i denna artikel. De stora implikationerna av reinkarnation som det blir för vår förståelse av ”mind”, minne och medvetande antyder att sådana experiment kunde vara välgörande för vår kunskap.

Det har gjorts försök att visa att reinkarnation på basis av empiriska bevis är en kandidat för att bli en vetenskaplig teori om medvetandet, såsom vittnesbörd från barn som tycks ha paranormal kunskap om tidigare liv och det åtföljande beteende, de emotionella tillstånd, och de fysikaliska karakteristiska drag som är förenliga med det påstådda tidigare livet. Det finns en tradition med paranormal forskning vid vissa universitet i Västvärlden, där Stevenson, Mills och Haraldsson ingår. Deborah Blum diskuterar dessa mäns ofta negligerade forskning i sin bok från 2006. De försöker använda en vetenskaplig metod för att studera det övernaturliga. Vi finner att William James genomförde seanser i Boston, att Henry Sidgwick, professorn i filosofi vid Cambridge 1882 var med om att starta det engelska sällskapet the Society for Psychical Research, och att med-skaparen av evolution, Alfred Russel Wallace använde vetenskapliga metoder för att studera det paranormala. Trots dessa föregångare är parapsykologi fortfarande som ett svart får i det akademiska, som filosofen David Ray Griffin har noterat.

En anledning till att parapsykologiska studier i reinkarnation ofta anses ligga utanför gränsen för solid akademisk forskning är att reinkarnation medför en ontologi (= läran om tingens väsen) som mycket djupt strider mot nutida vetenskaplig, filosofisk och kristen teologisk syn på det som är ”mind” och ”consciousness”. Om man kunde visa att ett mänskligt ”mind” eller ”consciousness” kunde reinkarnera i en annan kropp efter döden, så skulle detta ha en revolutionerande inverkan på hur vi förstår förhållandet mellan kropp och själ, hur vårt minne fungerar och medvetandets ontologi, på samma sätt som såsom studier av nära-döden-upplevelser skulle ha. Dessutom skulle reinkarnation utesluta reduktiv materialism (att allt kan reduceras till materialism), och ge lite trovärdighet åt icke-fysikaliska åsikter om medvetandet i österländska religioner, såsom hinduism, buddhism och Jainism.

Är det då ändå möjligt att dra några verkliga slutsatser om reinkarnation på basis av empirisk forskning? Många skulle avfärda denna fråga som omöjlig att svara på, eller irrelevant eftersom neurologi har visat att det vi kallar ”mind” är beroende av hjärnan. Med insikt om hur mycket tron på reinkarnation motsäger den ontologin som nutida vetenskapsman ansluter sig till (eller håller fast vid), har författarna av denna artikel utformat ett mycket rigoröst och storskaligt reinkarnationsexperiment som skulle involvera många grupper av forskare och ett antal forskningsprotokoll.

För att bedöma om man kan argumentera för reinkarnation på basis av empiriska bevis, så måste man ha någon sorts känsla eller uppfattning av hur en sådan empirisk forskning skulle se ut och hur det bäst kan utföras. Det finns två sorters reinkarnationsfall: spontana och hypnotiska. I det senare fallet samlar hypnotisören information om ett antaget tidigare liv eller om ett språk man antar att man inte lärt sig. Försökspersonen, ofta en vuxen, placeras i hypnotisk regression. De spontana fallen uppträder till synes utan någon särskild anledning när, oftast ett barn, hävdar att de minns ett tidigare liv. Vi diskuterar bara de spontana fallen eftersom vi anser att de är mest lämpliga för vetenskapliga undersökningar, av skäl som framgår av artikeln.

Det finns ett antal svagheter med den metodologin som idag används av parapsykologer för att studera påstådda fall av reinkarnation, även om dessa studier har fått fram ett överflöd av intressant information och fått fram en logisk grund som länge behövts för fortsatta studier. Med tanke på att många reinkarnationsfall inträffar i länder med stark tro på reinkarnation, så är möjligheten mycket stark att tolka i övrigt normal information i ljuset av reinkarnation. I flertalet fall intervjuades inte barnet för att utesluta möjligheten till suggestion från intervjuaren eller för nära inblandning i familjen, inte heller på ett sätt som möjliggör för andra forskare att själva få se intervjun. I allmänhet var det så att barnet var med då dess påståenden validerades vid det påstådda huset/hemmet, vilket sålunda gjort det möjligt att de utsatts för suggestion.

Jim Tucker har visat hur Avdelningen för Personlighetsstudier vid University of Virginia har använt en skala ”strength-of-case scale” (SOCS) för att dokumentera ca 800 fall. Skalan utvärderar/ bedömer ett reinkarnationsfall på fyra kriterier:

1.      Huruvida det inbegriper födelsemärken/födelsdedefekter som överensstämmer med det tidigare antagna livet,

2.      Styrkan i påståendena om ett tidigare liv,

3.      De relevanta beteendena såsom de relaterar till det tidigare livet, och

4.      En värdering av möjligheten till samband mellan barnet som rapporterar ett tidigare liv och det antagna tidigare livet

SOCS är ett viktigt bidrag för att skapa ett idealt protokoll för att studera reinkarnation, men något försök har aldrig gjorts för att jämföra ett barns poäng i att beskriva det påstådda hemmet (household) med ett kontroll-hushåll.

Vi försöker korrigera dessa svagheter genom att erbjuda ett protokoll som ännu inte använts. Ett idealt protokoll skulle ha det sorts bevis och använda de forskningsmetoder som skulle kunna ge ett verkligt stöd för en reinkarnationshypotes, även för de som har fysikalism som ett bias eller ”fel” i den underliggande metafysiska idé-bilden och som därför är mycket skeptiska till studier av reinkarnationsfall.

För att ha ett idealt protokoll för reinkarnationsforskning, skulle standards, acceptabla exempel, och metoder noggrant utformas och granskas av yrkesmän i så vitt skilda fält som psykologi, psykiatri, parapsykologi, rättsvetenskap och antropologi. Gruppen måste rymma en varierad grad av sympati och skepticism vad det gäller tron på reinkarnation, för att lägga till så mycket som möjligt av objektivitet och balans till diskussionen.

Vad som sedan följer är ett steg för att etablerade dessa standards och metoder.

Författarna redogör sedan för 8 faser för hur ett påstått fall ska undersökas. I fas 1 nämns t ex att intervjuerna ska göras med video så andra forskare senare kan göra sina egna observationer och bedömningar av intervjun.

Genom att följa denna mall får det påstådda huset en poäng, och ett kontrollhushåll en kontrollpoäng. Om då barnet t ex får 16 träffar på det påstådda hemmet och bara 10 på kontroll-”hushållet”, så får barnet + 6 poäng.

Med denna design avgörs signifikansen av flera faktorer: (1) medelstorleken för alla de

fall som ingår i studien. Om detta medeltal är ett stort positivt tal, så är det mer sannolikt att det blir en signifikant skillnad mellan det påstådda huset och kontrollhushållet. (2) Antalet fall (n), och (3) standardavvikelsen.

För att ge ett konkret exempel på hur det kan se ut i en studie: säg att 9 fall ingår i studien, att barnet får i snitt fyra mer träffar på det påstådda huset än på kontrollhushållet, och standardavvikelsen är 2 Med teststatistik skulle det bli ett t-test, one-tailed. Om vi sedan tittade i en statistiktabell skulle vi finna att sannolikheten för att detta resultat beror på bara slumpen är 0.001, dvs vi skulle behöva förkasta nollhypotesen och den ger stöd åt den alternativa hypotesen, att dessa barn har kunskap om de påstådda husen/familjerna med reinkarnation eller något liknande. Om det å andra sidan blev så att medeltalet blir ett lågt eller ett negativt tal, och standardavvikelsen blir ett relativt stort tal, så skulle resultaten inte tillåtta oss att förkasta nollhypotesen.

För att ett påstått fall av reinkarnation ska bedömas som starkt skulle, med denna modell, varje enskild fas i uppföljandet ha utförts utan några fel.

Inget fall som hittills studerats har utförts på detta sätt, för i inget av Stevensons, Mills eller Haraldsons fall finns denna stora samarbetsansträngning.

Men den är möjlig i framtida forskning, avslutar de.