Notis 61, 02-04-2009, En parapsykolog, Joakim Westerlund ser tillbaka. Han kritiserar ledande parapsykologer i intervju i Folkvett. Men intervjun avslöjar också stor okunnighet hos intervjuaren, tidigare ordförande i skeptikerföreningen. /GB

Joakim Westerlund, kollega till Jan Dalkvist på psykologiska institutionen vid Stockholms Universitet är på väg från parapsykologin som aktiv forskare. Även om han medger att många frågetecken återstår (t ex ett möjligt samband med jordens magnetfält och med sk stjärntid som han själv studerat) är han numer allt mer övertygad om att dessa fenomen inte finns och närmast intresserad av att förstå varför människor tror på dessa fenomen. Han är nu också invald i styrelsen för Vetenskap och Folkbildning, VoF närmast för att hjälpa till att granska påståenden från sk psychics. Dessutom var han fram till nyligen i flera år medlem i den stiftelse som stödjer parapsykologisk forskning, John Björkhems Minnesfond, där undertecknad är ordförande. Slutligen hade jag honom som handledare under min magisterkurs då jag genomförde telepatiförsök och mätte resultat med EDA, hudmotståndet.

I en längre intervju i ”skeptikernas” tidskrift Folkvett med deras tidigare ordförande Jesper Jerkert, JJ redogör han för åren i parapsykologi. Intervjun börjar i Folkvett nr 3 2008 och har rubrik ”En parapsykolog ser tillbaka”. Avslutningen, del 2 kommer i nummer 1 2009.

Den främsta anledningen till detta referat är att han för fram kritik mot några av de ledande forskarna, kritik jag gärna för vidare och uppmärksammar, så att den blir granskad och möjligtvis kan förbättra kommande forskning (eller bemötas?). Är hans kritik mot dessa forskares forskning på något sätt felaktig bör detta också fastställas, så kritikerna kan utveckla sina argument. Jag vill också ”mota olle i grind” så jag inte kan anklagas för att vara ointresserad av kritik (och hoppas då att den kritik jag kommenterar är representativ, för det är omöjligt att kommentera all kritik mot och alla ”tyckanden” om parapsykologin – det skulle ta all ens tid. Likaså finns det en gräns för hur länge man orkar intressera sig för kritik – är den inte saklig eller relevant tappar man snart motivation och intresse, det är många parapsykologer som redan passerat denna gräns!).

Vid genomläsning av denna kritik har jag också stött på andra inslag jag inte kan låta bli att fånga upp.

Inledningsvis blir Joakim (Westerlund, JW) ”ändå förvånad över att flera framstående personer visserligen gör bra undersökningar men ändå drivs av en personlig tro. Han har blivit lite besviken på sånt.” En reflektion är att det väl inte borde vara så förvånande att man har en personlig tro eller intresse som drivkraft. Avgörande är väl ändå att den metodik man använder är fri från invändningar. Denna reflektion berör han inte. Och jag måste reservera mig för att hans svar har kortats ner och att han själv resonerar mer nyanserat än vad som framgår av tidskriften.

När jag läser igenom intervjun och ser vilka frågor intervjuaren JJ har och hur han resonerar, avslöjas obönhörligt intervjuarens attityder, och tyvärr i många fall okunnighet, något han kanske inte tänkt sig och kanske inte heller är medveten om. Jag är inte helt förvånad eftersom jag sedan tidigare noterat både märkliga attityder och okunnighet från skeptikernas sida.

Tre ledande personer får kritik av Joakim, Rupert Sheldrake, Dean Radin och Roger Nelson. Jocke tycker att dessa tre personer närmast gör forskningen en otjänst, att han känner sig lurad. I intervjun går dock Jocke inte igenom några detaljer, så jag kan därför inte återge några, något underlag för denna slutsats, något man normalt vill ha.

Om den är befogad eller ej har vi alltså inte möjlighet att ta ställning till, men vi vill nämna att denna kritik finns.

Dean Radin (R) sägs överdriva vad olika studier har sagt. En studie, minns JW, som ”just inte sade någonting, men som R ville framhäva var viktig. Och han tog bort en studie ur en metaanalys med en väldigt krystad motivering”, något som JW tycker är småfusk. Han menar också att Radin också tycks ha en tendens att inte ta med studier som ger negativa resultat. Denna tendens, tillsammans med hans vältalighet och pedagogiska förmåga gör det extra skrämmande, menar JW.

Om detta förfarande kring metaanalyser är fel eller kan diskuteras, framgår inte. Jag vet själv från mina studier (bl a till min magisteruppsats) att det finns ett subjektivt inslag när det gäller metaanalyser, att ledande parapsykologer har olika åsikter om hur man väljer studier som får eller ska ingå. Om JWs kritik mot R tillhör denna typ av ”olika åsikter” vet jag inte.

Delvis samma sak gäller Sheldrake (S), menar JW. S sägs ha en attityd att ”det är bättre att göra något än att göra det bra.” ”Han uppmanar lärare att testa sina skolelever med väldigt bristfälliga skydd mot fel, och sen tycker han att positiva resultat från sådana försök är märkvärdiga. ”

Här kan sägas att den ansedda tidskriften JCS (Journal of Consciousness Studies) har haft ett specialnummer om Sheldrakes forskning, så uppmärksammad har Sheldrake blivit. Om de punkter JW framför som kritik berörs i detta specialnummer vet jag inte. Och eftersom sammanhanget där R yttrar detta inte alls framgår, så går det inte att ta ställning till detta påstående.

JWs kritik av Roger Nelson berör jag inte, den är mer sekundär och skulle kräva mer ingående redovisning av dennes forskning i PEAR, med slumptalsgeneratorer placerade världen över som reagerar och sägs visa skillnader i beteende när många människor tänker på samma sak, som flodvågskatastrofen, World Trade Center mm., så det avstår jag från.

Joakims kritik tar jag med här eftersom kritik uppskattas, den ska inte nonchaleras. Om den är riktig och befogad kan jag inte uttala mig om. Då måste man gå igenom kritiken i detalj. Sedan visar det sig tyvärr oftast att företrädare och kritiker bedömer forskning och försiktighetsåtgärder på olika sätt. Vem som har mest rätt kan vara omöjligt att avgöra. Båda parter kan vara helt säkra på sin sak.

Flera inslag i intervjun visar på okunnighet från intervjuarens sida, och förutfattade meningar från främst intervjuaren, men i viss mån också från Joakims sida.

Övriga frågor jag vill beröra

Förutom denna kritik av ledande forskare berör de Jockes gräns för vad som är löjeväckande. Han menar att idén om en immateriell själ är löjeväckande för honom, ”att man skulle kunna tänka, se, höra, känna, ha alla ens gamla minnen men ändå vara helt fri från hjärnan, den tanken är ytterligt absurd för mig. Jag kan inte ta undersökningar som visar att man har en själ frikopplad från hjärnan på allvar”. Vi kan väl konstatera att denna gräns nog gäller för många akademiker, de allra flesta, men att man i parapsykologin stöter på många fenomen som klart närmar sig denna gräns, i flera fall överskrider den. Det är väl nästan bara telepati som man har en modell för hur man kan förklara utan att det behövs en ny syn på medvetandet/själen. Redan fjärrseende blir svår att förklara – detta när det inte finns någon ”sändare”. Så självklart blir det kollisioner när människor som har denna gräns ska kommunicera med människor som inte fått denna begränsning i sitt tänkande. Begränsningen må vara naturlig. Ska man utbildas till forskare, som JW blivit, måste man lära sig hur vetenskapen idag ser på människan. Vilken öppenhet man sedan har för andra synsätt, andra modeller, och öppenhet för märkliga fenomen, det blir en personlig fråga.

JW avslöjar lite av sin okunnighet när han apropå elektromagnetism som en tänkbar förklaring, tycker det är märkligt att parapsykologer ”verkar ha bestämt sig för att en psi-signal inte kan vara elektromagnetisk”. ”Det finns massor av sådana märkliga bestämda uppfattningar hos parapsykologer, och man undrar varifrån de kommer. Till exempel det här att alla paranormala fenomen skulle vara en och samma sak, och att man därför bör skilja dem åt. Eller att paranormala fenomen är oberoende av tid och rum”.

Detta är slutsatser, som, om än preliminära, är ganska klara och tydliga genom många experiment under flera decennier, något Joakim inte verkar medveten om (eller litar han inte på resultaten?, men han kommenterar inte denna möjlighet alls). Både frågan om huruvida elektromagnetism är inblandad, frågan om det kan vara ett och samma fenomen och oberoendet av tid och rum, alla dessa frågor är ganska tydliga om man tar del av parapsykologiska rapporter och översiktsartiklar. Dessa verkar ha gått Joakim förbi?

Han verkar också förvånad över att många parapsykologer är intresserade av medvetandeforskning, och det är lite märkligt eftersom hans kollega Jan Dalkvist har ett klart intresse för detta. En märklig uppfattning bland parapsykologer är ”att parapsykologi skulle ha väldigt viktiga saker att säga om medvetandet; att medvetandet kan frikopplas från kroppen och liknande idéer”. Bl a berör han boken The conscious universe, av Dean Radin. JW menar att R gör ett stort nummer med att parapsykologi har att göra med medvetandet, något han starkt ifrågasätter. Han pekar också på försök där man mäter fysiologiska responser i stället för medvetna processer, experiment Radin uppehåller sig länge vid. Detta menar JW motsäger idén att parapsykologi skulle ha med medvetandet att göra. Detta resonemang har jag svårt att förstå. Om telepati har att göra med medvetandet kan det väl också innebära fysiologiska reaktioner som går att mäta? Han menar att telepati inte behöver säga mer om medvetandet än våra fem kända sinnen gör. Skillnaden är att de övriga fem sinnena förstår vi ganska bra utan en ny syn på medvetandet. Telepati är tänkbart att förklara utan en ny syn på medvetandet, men det är också det enda fenomenet i parapsykologi som är tänkbart med en överföringsmodell, överförande av energi av något slag. Både fjärrseende, prekognition och mind-over-matter kräver sannolikt en ny syn på medvetandet.

JJ avslöjar också sin stora okunnighet med sin fråga ”Tyder inte sådana omotiverade idéers spridning på att det är något konstigt med det parapsykologiska samfundet?” Mot detta kan man kort säga att man först måste granska hur idéerna uppkommit. Kommer man med dylika påståenden av grundläggande natur i en fråga är man inte särskilt insatt i hur dessa uppfattningar växt fram under decennier, de är inte utan grund, de är inte ”omotiverade”, något JJ verkar tro.

JJs följdfråga visar också tydligt på denna okunnighet, på gränsen till fördom: ”Parapsykologer har föreslagit massor av kopplingar mellan psi-förmåga och vanliga psykologiska eller fysiologiska variabler. Hur kommer det sig att man aldrig fastslår sådana kopplingar ordentligt? Vill man inte testa om kopplingarna håller ordentligt för att man då riskerar att krossa hypoteser som är kära för många parapsykologer?”. Han tror att parapsykologer vill undvika att testa hypoteser för att man inte vill släppa dem – en grov missbedömning och underskattning av denna grupp forskare, ytterligare en grav okunnighet om denna forskning. Man förvånas inte över att de då stämplar denna forskning som pseudovetenskap. Om de har denna okunnighet, så finns det sannolikt fler grundläggande aspekter av forskningen som de missat.

Det ska dock sägas att JW känner till att parapsykologer faktiskt testar vissa hypoteser för att komma fram till om de håller och inte är rädda för att ifrågasätta teorier ”de håller så kärt”, något JJ vill antyda. T ex att parapsykologer testat hypotesen att utåtvända har mer psi än inåtvända och att de som ”tror på” psi lyckas bättre än de som misstror eller är skeptiska, sheep/goat-effekten (sheep tror på fenomenen, goat misstror). Han menar dock att det är svårt att få tydliga resultat för detta samband. Och det kan nog stämma, denna personlighetsfaktor samverkar sannolikt med andra, så även troende kan misslyckas, och tveksamma/kritiska kan lyckas. Men att det finns ett starkt samband är flertalet parapsykologer inne på.

Avslutningsvis är båda förvånade över att parapsykologer inte verkar vilja undersöka personer med uttalat stark förmåga. Även detta påstående visar en klar okunnighet. I många fall har forskare varit hänvisade till ”vanliga studenter” som försökspersoner och har då erhållit klart måttliga resultat, man har hoppats på små avvikelser från slumpen med stora datamängder. Självklart har det varit mycket intressant om de någon gång fått tillfälle att testa någon med uttalade förmågor. Det som då inträffat är, i många fall, att man misstänkliggjort dessa personer (Matthew Manning, Uri Geller, Kulagina m fl – listan kan göras lång) i den mån man fått möjlighet att testa dem – det är ofta svårt med finansiering för avancerade seriösa studier.

En läkare på Karolinska med påstått mediala förmågor stoppades av en ledande skeptiker för några år sedan! En healer på Akademiska sjukhuset i Uppsala stoppades från fler healingförsök för tio år sedan, se nyhetsbrev i januari 2009! Och är det en mer spektakulär förmåga är det genast svårare. Telepati är lätt att smälta. Men fjärrseende torde bli svårt att få accepterat i universitetsmiljö, liksom den förmåga jag skulle vilja testa, psykometri eller objektassociation, förmågan att få intryck via föremål. Detta skulle sannolikt betraktas som helt absurt att få undersöka!

Så om man väl hittar sådana personer, så verkar det som att skeptiker motarbetar dem! Det låter så positivt i intervjun, men när man nämner konkreta exempel visar skeptikerna hur de reagerar!

Slutligen, JW nämner de försök han och jag gjorde med en av de främsta i remote viewing i USA, Joe McMoneagle. När han för några år sedan besökte Stockholm gjorde vi enkla försök med färg-telepati med honom, experiment han bara lyckades slumpmässigt med. I intervjun verkar JW bara avfärda honom med att han då bara fick slumpmässigt. Vad det skulle kunna bero på spekulerar han inte alls om. Kan det vara så att McMoneagle använder sig av en speciell mental teknik som bara fungerar i fjärrseende och inte alls passar för (färg-)telepati? Om sådana frågor nämner han ingenting, och teknikfrågor brukar alltid vara viktiga när det gäller påstått mentala förmågor. Ska man testa en försöksperson med en påstådd stark förmåga ska man självklart testa honom/henne på just denna förmåga och inte på någon till synes närbesläktad! Och ska man kommentera ett sådant försök borde man också frågat McMoneagle om han hade någon idé varför han här bara fick slumpmässigt i färgtelepati! JW verkar närmast avfärda McMoneagle med denna kommentar. Testar man en person som McMoneagle ska man självklart vara beredd att han inte lyckas, åtminstone inte lika bra, om det gäller en annan paranormal förmåga. Ibland behärskar en sk psychic flera förmågor, men ibland är det en specifik.

Avslutningsvis, den avslutande delen av intervjun, i januari 2009 visar andra, mer positiva sidor av både intervjuaren och den intervjuade, men den första delen är tillräckligt tydlig på att visa intervjuarens okunnighet.

Slutligen, det måste vara tacksamt för skeptikerna att ha tillgång till och kunna referera till Joakims åsikter, som varit inne i fältet som aktiv forskare i flera år för att sedan bli allt mer skeptisk och som nu klart bekräftar och stödjer skeptikerna (fast han nu i mars 2009 verkar lämna VoFs styrelse, av tidsskäl). Dessutom är han ansedd som mycket kritisk och respekterad bland etablerade forskare – har varit mycket påhittig med nya tekniker vad det gäller telepatiforskning med ganzfeld-metoden.

Frågan är om skeptikerna skulle ge lika mycket utrymme åt forskare som gått omvända vägen, från att vara mycket skeptiska till att bli mer öppna. Sådana finns det också att porträttera, t ex Joakims kollega vid Stockholms Universitet, professorn Henry Montgomery!