Notis 58, 12-03-2009, Om kritik mot skeptikerrörelsen, av docenten på KTH, Per-Anders Forstorp, en sammanfattning av kritik från ett längre bokmanus. Som rubrik har han Gemenskap, ideologi och kultur i den skeptiska rörelsen. En mer skönlitterär rubrik är Tvivlets gemenskap och det skeptiska begäret. Hans fokus är skeptikerna som vetenskapens publika väktare. / GB

 

Vi har i två korta inslag i nyhetsbrevet sammanfattat viktig kritik mot skeptikerna från forskarsassisten i filosofi, Martin Gustafsson.

En annan akademiker som riktat kritik mot skeptikerna är docenten på KTH, Per-Anders Forstorp (Skolan för datavetenskap och kommunikation).

Han redogör för sin kritik i tidskriften VEST, ”Journal for Science and Technology Studies”, nr 3-4 2005, och på svenska i ”Den skeptiska rörelsen som vetenskapens väktare”.  På 57 sidor, The construction of pseudo-science: Science patrolling and knowledge policing by academic prefects and weeders” riktar han kritik mot skeptikerna Vetenskap och Folkbildning, VoF. Han påpekar att skeptikerna sätter naturvetenskapen som norm för all vetenskap i samhället, men han tvivlar på att alla mänskliga fenomen kan förklaras och förstås med naturvetenskapens teorier.

Inför Forstorps föredrag för oss i början av maj 2009 kommer här en mycket kort sammanfattning av Forstorps kritik, baserad på den svenska artikeln ovan. Den finns i sin helhet på denna länk.

 

Urval av texter: Göran Brusewitz.

 

Inledning:

Föreningens företrädare formulerar åt sig själva i demokratisk anda särskilda uppdrag i offentligheten. Dels har de rollen av praktiker som vill förmedla god vetenskap till folket, men detta sker indirekt genom att beskriva vetenskapens motsatser och undantag. —

De ser sin roll som vetenskapens publika väktare i en tid när den goda vetenskapen och allmänhetens tilltro till denna riskerar att förflackas.  —

Den centrala ambitionen i föreningen VoFs uppdrag är att dra upp gränserna mellan god och dålig vetenskap. Man vill se sin roll som de som offentligt kan demonstrera exempel på det senare genom konkreta och avslöjande fallstudier. Ett centralt objekt för min studie av föreningens interventioner i vetenskapskommunikation blir således att se hur dessa gränser dras upp, med vilka kriterier samt hur dessa används och upprätthålls i konkreta avslöjanden av ”ovetenskap”, ”pseudovetenskap” eller det som med en analytisk term kan kallas heterodox vetenskap.

 

I den följande presentationen ska jag i tur och ordning att diskutera några teoretiska ingångar till studiet av vetenskap, folkbildning och gränsdragningar för att därefter empiriskt fokusera på skeptikernas roll som vetenskapens publika väktare. I synnerhet kommer jag att diskutera tre möjliga betydelser av uttrycket ”vetenskapens publika väktare” som hänger samman med de ovanstående frågorna: väktandet av vetenskapen; väktandet som en publik och offentlig verksamhet; väktandet av publiken.

 

TEORI

I denna kortfattade teoretiska översikt kommer jag att lyfta upp några tankar och begrepp från studier av den vetenskapliga gränsdragningsproblematiken samt studier av den skeptiska rörelsen (för en längre teoretisk diskussion, se Forstorp 2008). —

Med referens till Gieryn menar Hess att studiet av gränsarbetet skall situeras kulturellt och historiskt. Vetenskapens gränser är inte givna en gång för alla, utan skiftar över tid och beroende på sammanhang. Hans studie visar hur de tre grupperna successivt försöker att konkurrera om legitimitet och en dominerande position. De som representerar vetenskapen (parapsykologerna och skeptikerna) försöker successivt övertrumfa varandra i vetenskaplighet (”policy of sanitization”). Gränsarbetet skall emellertid inte förstås enbart som intellektuella eller retoriska övningar. Detta gränsarbete är grundat i de intressen och de sociala konflikter som finns mellan de olika grupperna som strävar efter legitimitet i samhället.

 

VETENSKAPENS PUBLIKA VÄKTARE

 

Det är i rollen som vetenskapens publika väktare föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) blir intressant. Uttrycket ”vetenskapens publika väktare” har inspirerats dels av Gieryn och Hess ovan, men även av Collins & Pinch (1982) som på ett liknande sätt diskuterar det de kallar ”scientific vigilantes”, ung. vetenskapliga väktare. Begreppet kan, enligt min mening, förstås i åtminstone tre betydelser: väktandet av vetenskapen, väktandet som en publik och offentlig verksamhet och väktandet av publiken. I tur och ordning kommer dessa tre aspekter att tas upp genom en analys av ett urval av föreningens texter. Särskilt tar jag min utgångspunkt i de mer programmatiska texterna av typen ledare i tidskrifter och inledningar till böcker. —

 

Väktandet av vetenskapen

 

Som vi sett ovan har den skeptiska rörelsen som sitt mål att i folkbildande syfte ”bekämpa pseudovetenskap”. Föreningen VoF värnar och vaktar vetenskapen genom att identifiera och avslöja ”ovetenskap”. Motivet för detta är att vetenskapen, dvs. den vedertagna och okontroversiella vetenskapen, riskerar att hamna i vanrykte genom att associeras med mindre goda exempel vilket leder till att människors tilltro till vetenskapen minskar. Under denna första kategori av betydelser av ”vetenskapens publika väktare” – väktandet av vetenskapen – ska vi se närmare på föreningens syn på vetenskapen men även se vad själva väktandet innebär.

 

1. För det första förmedlas en allmän syn på vetenskap som innebär att denna har en god ställning i samhället. I förordet till Fakta eller fantasier sägs det exempelvis följande: ”Vetenskapen åtnjuter stor respekt i vårt samhälle, till stora delar säkert välförtjänt, med tanke på dess fantastiska landvinningar under de senaste seklerna” (Jerkert 2007:7). Denna odelade hyllning till vetenskapens välförtjänta ställning är en viktig utgångspunkt för hela det skeptiska projektet. Att kunna identifiera ”pseudovetenskapen” förutsätter att vetenskapen inte är ifrågasatt. — Den goda vetenskapen ifrågasätts överhuvudtaget inte alls och därför framstår den som relativt problemfri. Diskussionen om att olika tolkningar kan föreligga inom en och samma disciplin och mellan discipliner fördjupas inte. Inte heller diskuteras några andra komplicerande faktorer som kan bidra till att nyansera bilden av vetenskapens homogenitet och självklarhet. —

 

2. Vad som kännetecknar denna goda vetenskap eller exempel på denna får man som sagt aldrig veta och det diskuteras sällan i föreningens texter. —- De goda exemplen används som kontrasterande utgångspunkter för att kritisera det felaktiga. Därmed framstår det också som att dessa utgångspunkter i grunden är korrekta och oomtvistliga. Man kan säga att den goda vetenskapen utgör en spegelbild av det dåliga, där dess egenskaper har inverterats. Det är påtagligt starka negativa egenskaper som förknippas med vetenskapens motsatser. De ingår alla i samma kategori av ”pseudovetenskaplig irrationalism” och förknippas —  med risken för att bli sjuk, svag och utnyttjad och associeras med antidemokratiska hållningar. Man kan säga att dessa motbilder är antivetenskapliga då de ger uttryck för en allmän och explicit vetenskapsfientlighet. ”Pseudovetenskapen” och antivetenskapen patologiseras och följaktligen måste människors ”motståndskraft mot irrationalism” ökas.

 

3. Vetenskapens avvikelser tecknas i skarpa negativa färger och beskrivs i ett dramatiskt tonläge. Det är en fråga om antingen rätt eller fel, antingen gott eller ont. ”Pseudovetenskapen” utgör en hotbild och måste därför aktivt ”bekämpas”. Föreningens ambition är att kritiskt granska olika ämnen ”där felaktiga föreställningar fått stor spridning” i syfte att rensa ut dessa. —- Det är alltså inte bara de oberättigade anspråken på vetenskaplighet som ifrågasätts utan också de sociala, psykologiska och medicinska effekterna som detta kan ha på människor. Utnyttjandet av vetenskapligheten blir en fråga om rätt och fel, sant eller falskt, fakta eller fantasier. Gränsdragningen är mycket skarp och tillåter inga gråzoner. Själva gränsdragningen är den centrala aktiviteten.

 

Väktandet som en publik och offentlig verksamhet

 

I en annan mening av uttrycket ”vetenskapens publika väktare” kan man syfta på hur själva väktandet av vetenskapen avsiktligt är en publik och offentlig verksamhet. Detta är någonting som är av stor vikt inom föreningen med dess folkbildande roll, dvs. med ambitionen att popularisera och synliggöra kritiken av ”pseudovetenskap”. —- Väktandet av vetenskapen bör särskilt vara populärt tillgängligt för människor som inte annars har tillgång till vetenskapen och dess metoder för gränsdragningar (jfr. synen på publiken nedan). De flesta som är verksamma i föreningen VoF är universitetslärare och –forskare, men i rollen som VoF-granskare uttrycker de sig på ett helt annat sätt. Man kan säga att de har (åtminstone) två roller: som en del av den vetenskapliga ordningen men också som några som står utanför denna.

 

1. VoFs offentliga granskning av ”pseudovetenskapen” liknas vid en kamp (jfr. ovan). Irrationalismen skall ”bekämpas”, heter det. I stycket från stadgarna som citerades ovan sägs att föreningen ser som sin uppgift ”… att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer…” (Ledare i Folkvett 4/2006; min emfas). —- Den amerikanska föreningens tidigare akronym, CSICOP (uttalas ”psi cop”), antyder att skeptikerna kan ses som en slags poliser (”cops”) i vetenskapens republik. De polisiära och militära konnotationerna och metaforerna är påtagligt förekommande i VoFs argumentation och retorik. Med ett sådant språkbruk är det inte främmande att tänka sig att de ser sig själva som en slags ordningsvakter med polisiära befogenheter och, i överförd mening, med tillgång till militära metoder. Kontexten för deras interventioner i kunskapsfrågor är den pågående kampen mellan rätt och fel.

 

2. Rollen som ”poliser” är inte den enda som VoF-ledamöterna erbjuder sig själva, utan väktandet av vetenskapen knyter dem även till den gode medborgarens frivilliga ansvarstagande, vilket snarare leder tankarna till individens ansvar för det oavslutade upplysningsprojektet. —-

 

— Vetenskapsmännen har dubbla roller, dels som medlemmar av den vetenskapliga ordningen och dels som samtidigt stående utanför denna med ett ben i folkbildningens tjänst. Denna dubbla position gör dem skickade att ”hjälpa” allmänheten att förstå. David Hess diskuterar skeptikernas dubbla roller utifrån den amerikanska kontexten med exempel hämtade från populärkulturen. —

Det uppdrag som utspelas i offentligheten formuleras inte enbart i termer av kamp, utan också som ett tålmodigt och systematiskt arbete i folkbildningens tjänst, vilket inte minst blir tydligt i föreningen namn, Vetenskap och folkbildning. Detta tålmodiga arbete utförs med hjälp av förnuftet, argumenten och informationen. Genom ökad kunskap om vetenskapens metoder och resultat ökar människors ”motståndskraft” mot irrationalismen, heter det i uppropet som citerades ovan. Man vill ”sprida saklig information (…) i frågor som kan avgöras vetenskapligt”. Detta sätt att arbeta stämmer också med det ideal om den informerade och rationelle medborgaren som Frazier förespråkar men det leder också tankarna till det preventiva förnuftet som vill skydda och kanske vaccinera medborgarnas ”motståndskraft” mot potentiellt negativa influenser. Vi ser här ett exempel på patologiseringen av ”pseudovetenskapen”. —

 

3. De dubbla rollerna både som medlemmar av vetenskapens ordning och som de som står utanför denna ordning bidrar sannolikt till att förstå hur självklart det blir för dem att agera i olika sammanhang. När de anser att vetenskapen inte på egen hand klarar av sina uppgifter gör de utryckningar, interventioner för att rädda vetenskapens anseende. Medlemmarna i VoF utgör en grupp självutnämnda kvalitetsgranskare som på frivilligt initiativ rycker ut till försvar för vetenskapen så snart denna uppfattas vara ifrågasatt eller hotad, närmast som en frivilligt organiserad insatsstyrka. I någon mening kan man säga att de därmed tar på sig en uppgift som innebär att de står utanför eller kanske rentav över systemet för kvalitetsgranskning i vetenskapen. Under den återkommande rubriken ”högskolans lågvattensmärken” (se även en antologi med samma namn) diskuteras i Folkvett exempel på hur forskning och undervisning brutit samman i förhållande till de vetenskapliga kvalitetskraven. Ett illustrativt exempel på detta, som också visar flexibiliteten i de dubbla rollerna, är när filosofen Martin Peterson öppet kritiserar en sociolog för att denne i kurser använder undermåliga läroböcker utgivna på eget förlag (Peterson 2006). När den indignerade Peterson inte tycker sig få tillräckligt gehör för sin kritik i offentligheten (lokaltidningen) börjar han känna sig uppgiven och agerar okonventionellt, precis som en skeptiker kan göra. Han ringer helt sonika till rektorn för Luleå Tekniska Universitet —-. När han i artikeln återberättar denna okonventionella intervention så förmedlar han en belåten anda av hemlighetsfull och kollegial konsensus: ”Exakt vad som sades i det samtalet vill jag inte gå in på här.” (ibid:33). Den kritiserade kursen lades ner och den hjältemodige Peterson, den goda vetenskapens försvare, konstaterar nöjd: ”Tydligen har förnuftet tillåtits segra till slut” (ibid). Den kvalitetsgranskning som LTU alltså inte själv klarar av löser den skeptiske hjälten på ett okonventionellt sätt genom att ringa till (eller kanske rättare: skvallra för) rektor. Den dubbla rollen innebär att man utan problem kan ställa sig utanför den vetenskapliga ordningen och även utanför dess konventioner. Det är naturligtvis inte olagligt att ringa till rektor när man är oense med en kollega, men det hör inte till vanligheten, såvitt jag vet, att vetenskapliga konflikter löses på det sättet. Det kanske inte heller hör till vanligheten att man, som Peterson, förväntar sig att den administrativa makten skall ingripa med sanktioner i frågor som kan avgöras vetenskapligt. Denne har därmed ogiltigförklarat LTUs eget system för kvalitetsgranskning och utmanat detta genom att ställa den högst ansvarige till svars. Precis som superhjältarna, skriver Hess, kan skeptikerna ibland överskrida vetenskapens ordning och det är precis vad Peterson gör med sitt telefonsamtal. —- Det lilla övertrampet i Luleå motiveras av Petersons starka vilja att försvara den goda vetenskapens ställning.

 

4. Uttryck som ofta används om skeptikernas verksamhet är ”kritik”, ”granskning” och att ”granska kritiskt”. —- Vad finns det då för likheter och skillnader mellan den kritik och granskning som bedrivs inom vetenskapen och den som bedrivs av VoF i relation till ”pseudovetenskap”? Inom föreningen skulle man nog hävda att det inte råder någon skillnad, för själva syftet är ju att tillämpa samma form av granskning som förekommer i andra vetenskapliga sammanhang. Vid en närmare analys visar det sig emellertid att det tonläge som används för kritiken och granskningen i VoF är betydligt hårdare än vad som annars är brukligt. Det är inte bara hårt, utan kan också vara grovt, humoristiskt och raljant—-.

 

6. I samma ledare jämförs med en helt annan genre, TV-programmet Plus där man granskar konsumentprodukter. —- Analogin med Plus bär långt för skribenten menar att det som man sysslar med inom VoF kan ses som en form av konsumentupplysning: ”Man kan dra en direkt parallell till Vetenskap och Folkbildning, som bedriver konsumentupplysning i frågor som kan avgöras vetenskapligt. Skillnaden är att Sverkers [Olofsson; programledaren för Plus] soptunna är mera känd.” Konsumentupplysningen är således en annan hjälteroll som skeptikerna ikläder sig.

 

Den publika och offentliga de-legitimeringen av vissa former av vetande är central för skeptikerna. Man är mån om att ”pseudovetenskapen” skall vederläggas på ett öppet och tillgängligt sätt. Viljan att avslöja de falska vetenskapliga anspråken och viljan att upplysa allmänheten är två delar av samma aktivitet. Trots hänvisningen till demokratiargumenten om öppenhet, transparens och den rationelle medborgarens ansvar finns det dock hos skeptikerna ett elitistiskt drag eftersom de redan vet vad som är rätt. Deras demokratiuppfattning kan sägas vara elitistisk och paternalistisk för de kan tryggt agera som granskare för offentlighetens räkning. De dubbla rollerna gör att de kan använda okonventionella metoder och andra kritiska tonlägen. I Sverige har det blivit strategiskt viktigt för skeptikerna att söka samarbeta med medierna och de lärda sällskapen. Vanligen går detta till så att skeptikerna ordnar seminarier dit journalister som vanligen bevakar frågor om vetenskap kan få komma för att veta vad som gäller. Således försäkrar man sig att deras röst skall höras i offentligheten utan att i onödan bli motarbetad av mediernas sensationslystna skriverier. Tillgången till de lärda sällskapen bidrar till att legitimera föreningens gränsdragningar.

 

Väktandet av publiken

 

Föreningens roll i offentligheten innebär att värna och vakta vetenskapen, att skydda den från att bli associerad med missbruk och att stärka dess status. Som vi har sett förstår man detta som en viktig demokratisk handling men det är också något som man anser kan skydda sjuka och svaga människor som annars riskerar att råka illa ut. När VoF gör utryckningar till vetenskapens försvar är det alltså i viss mån i rollen som allmänhetens ställföreträdare. Synen på publiken/allmänheten som svag och i behov av riktig information är ett påfallande drag i föreningens vilja att kommunicera vetenskap.

 

1. Att hjälpa allmänheten kan i första hand ses som en service för demokratin: ”Allmänheten har rätt till välunderbyggd information även i dessa ämnen. Vad är fakta och vad är fantasier?” —- Allmänhetens rätt till information möjliggörs genom den informationsförmedling som kan utföras av dem som kan särskilja fakta från fantasier. Vad som därmed också sägs är att allmänheten exponeras för information som de själva inte kan ta ställning till. De klarar inte av detta på egen hand utan behöver ”hjälp”. Man kan alltså inte utgå från möjligheten att allmänheten själv kan göra den nödvändiga gränsdragningen mellan fakta och fantasier. —-

 

DISKUSSION

Skeptikerna som en ”community of disbelief”

 

Skeptikerna kan förstås som en “community of disbelief” (Hall 2000), alltså som en gemenskap för de som aktivt misstror. Deras uppdrag är att inte tro. Uppdraget är också att avslöja de troende som skojare. Skeptikernas tro är samtidigt misstron och förnuftet. Det främsta syftet med denna ”community of disbelief” är att de ”pseudovetenskapliga” idéerna skall identifieras, vederläggas och bekämpas. ”Rena felaktigheter” skall påtalas liksom ”missbruk” av den vetenskapliga metoden, på det att dessa irrläror systematiskt skall befrias från dess vetenskapliga anspråk. I sin ihärdiga kritik av vetenskapens motsatser och all form av ”pseudovetenskap” återskapar skeptikerna ett bestämt sätt att veta som utgår från en naturvetenskapligt orienterad logisk positivism samtidigt som de mindre medvetet också aktivt reproducerar modernitetens motsats, dvs. det som de kritiserar.

 

Den skeptiska rörelsen arbetar med en skarp dikotomisering som drar gränser mellan sant och falskt, skiljer fakta från fantasi, drar gränser mellan vetenskap och villfarelse. De står för en radikal dualism —-. Skeptikerna utgör ett intressant exempel på hur ”sätt att veta” som framställs som självklara och naturliga, aktivt är verksamma i de-legitimeringen av vissa former av vetande.

 

Som David Hess påpekar i sin Science in the New Age fyller skeptikerna en viktig social funktion genom sina avslöjanden. Det är självklart, menar han, att det måste finnas en kritisk diskussion i samhället om olika kunskapsanspråk. I likhet med Hess menar jag dock att den värld som skeptikerna kritiserar inte kan reduceras till det som en av rörelsens förgrundsfigurer Martin Gardner kallar ”cranks, crackpots and charlatans”. Många människor är ytterst seriösa i sitt sökande efter alternativa sätt att uppleva mening, andlighet, helande och paranormala upplevelser. För skeptikern kan detta framstå som villfarelser och fantasier och denne har naturligtvis rätt att yttra sig och bedriva opinionsbildning i frågan. Sådana rationalistiska avslöjanden kommer dock knappast att kunna övertyga den person som håller detta för giltigt. —-

 

—- Skeptikerna utgör en grupp som tillsammans kultiverar en ”community of disbelief”. De har en gemenskap och det finns vissa antaganden som håller denna gemenskap samman.  Deras ideologi innebär bl. a en stark tilltro till förnuftet och den form av vetenskaplighet som bl. a prioriterar logisk ordning, reducerbarhet och empirisk prövbarhet. Själva tvivlet och misstron mot det icke-vetenskapliga är en aspekt av denna tro. En annan aspekt är den starka tilltron till förnuftet och vetenskapen.

I Science in the New Age påpekar David Hess att en strategi hos skeptikerna är att framställa sig själva som autonoma och opåverkade av olika faktorer i samhället som exempelvis materiella och ekonomiska intressen eller irrationella psykologiska behov. —- Som kontrast framställs den irrationella Andra som representerar icke-vetenskapen som ett offer för kommersialism, religiös tro och diverse emotionella behov (Hess 1993:63). Det intressanta med detta är att denna demonstrativa självuppoffring och osjälviskhet för en större sak, det som Robert Bellah kallade ”heroic selflessness”, kan ses som ett sätt att placera sig själv vid sidan av det sociala och ekonomiska livet i fråga om att frivilligt avstå från prestige och profit. —- …., men det förtjänar ändå att påpekas att skeptikerna gärna placerar sig själva i en utvald kategori bortom denna världs drifter och kommersiella påtryckningar. I Durkheims efterföljd kan man alltså säga att de representerar ”det heliga” därför att de stoiskt visar sig vara oberoende av världsliga intressen. Skeptikernas dubbla natur (jfr. ovan) gör dock att de i slutändan inte behöver avstå från dessa fördelar eftersom de ändå oftast har en mer konventionell akademisk karriär att tänka på.

 

—- Genom att placera skeptikerna i den religiösa tolkningsramen snarare än enbart som dess motsats vill jag peka på vad jag uppfattar som en blind fläck i deras strävan. De bärs fram av tvivlet och misstron, men också av en stark tilltro till vetenskapen.

 

Vetenskapens publika väktare

—

Jag har visat hur avgränsningsproblematiken är en högst aktuell fråga som hanteras på olika sätt av olika grupper. I denna studie har jag visat hur den hanteras av skeptikerna i Sverige i föreningen Vetenskap och Folkbildning. Gränsarbetets logik (”I’m scientific, you’re irrational”) är en central dimension av deras arbete i offentligheten. —- Målet är att expandera auktoriteten till nya områden bortom ”pseudovetenskapen” där frågor som kan avgöras vetenskapligt avgörs.  Målet är också att monopolisera den professionella auktoriteten inte i första hand för att den råder en konkurrenssituation om resurser, men för att det råder en konkurrenssituation om vem som har rätt till benämningen vetenskap.

Föreningen Vetenskap och Folkbildning är inte unika i detta avseende. Såväl deras antagonister som mer konventionella vetenskapsmän ägnar sig fortlöpande åt att avgränsa sitt vetande från andra pretendenter, rivaler och discipliner. Det som är karaktäristiskt för VoF är således inte endast att de ägnar sig åt avgränsningar, utan snarare det fientliga, moraliserande och raljanta tonfallet, det entydiga försvaret för den etablerade (natur)vetenskapen, monopoliseringen av kunskapens metoder och intoleransen mot alternativa sätt att veta. Förvisso finns spår av sådan fientlighet samt de övriga egenskaperna också i kamper mellan olika discipliner såväl som bland skeptikernas motståndare. Det som motiverar att lyfta fram skeptikerna som ett exempel på denna form av avgränsningar är att de i Sverige har nått långt i att göra gemensam sak med medierna såväl som med en del av de lärda sällskapen. Skeptikernas agenda och metoder framställs som ett försvar för den demokratiska vetenskapen när de i själva verket kan ses som förvarare av den form av epistemisk paternalism och expertvälde som ursprungligen var ett av upplysningsprojektets främsta kritiska objekt. De demokratiska anspråken, deras vilja att ställföreträdande tala för ”folkets vett”, är en position som måste analyseras med avseende på dess antaganden och utgångspunkter. Skeptikerna tenderar att sträcka ut sitt uppdrag långt utanför naturvetenskapens och medicinens område, till beteendevetenskap, samhällsvetenskap och humaniora. Man diskuterar numera gärna feminism och postmodernism på samma sätt som man tidigare har diskuterat andlighet (Jersild 2005). Enligt min mening är det utan tvekan ett allvarligt bekymmer om skeptikernas agenda också blir den måttstock efter vilken kunskapsbildningen i dessa domäner bör bedrivas, eller om skeptikernas måttstock blir urvalskriterium för vilken undervisning som bedrivs vid universiteten. Anspråken på att vara ”vetenskapens publika väktare” är en roll som VoF tagit på sig och de kan ytligt framstå som välvilliga försvarare av allmänhetens bästa. Analysen av deras hållning visar snarare att de är aggressiva elitister som uttrycker förakt för en okunnig publik alternativt medkänsla för sårbara och lättlurade individer. De driver långvariga kampanjer mot oliktänkande i olika medier. Föreningens självpåtagna roll i den samhälleliga vetenskapskommunikationen är knappast en relevant position för de krav på vetenskapskommunikation och kontakt mellan medborgare och experter som ställs i vår tid (Irwin & Michael 2003).