Nr 40, 04-10-2008, ”Folkbildare” fyller 25 år, firar med bok, men verkar enligt granskande filosof ”sätta krokben för sig själva” – ”det blir förödande” /GB

Av Göran Brusewitz

I en artikel i SvD den 10 december 2007 kommenterar filosofen Martin Gustafsson den bok (eller artikelsamling) skeptikerna i Vetenskap och Folkbildning, VoF gav ut 2007, Fakta eller fantasier, Föreställningar i vetenskapens gränstrakter, redigerad av dåvarande ordförande Jesper Jerkert (Leopard).

Det är vad jag vet första gången en kvalificerad vetenskapsman, tillika filosof (VoFs portalfigur Sven Ove Hansson är också filosof, tillika professor på KTH) granskar hur skeptikerna fyller sin funktion att avgöra vad som är vetenskap, ovetenskap och pseudovetenskap. Eftersom Martin Gustafsson också måste anses som neutral är det av extra stort intresse att närmare ta del av hans slutsatser.

Denna bakgrund driver mig att försöka sammanfatta det han skriver. Men jag är kluven – jag ägnar mig hellre åt att sammanfatta forskningsresultat som tyder på att parapsykologiska fenomen finns. Och många forskare bryr sig inte om att bemöta skeptikerna. Men jag kan ibland inte låta bli, särskilt för att massmedia ofta anlitar dessa skeptiker som experter på dessa fenomen, och ofta låter skeptikerna förlöjliga fenomenen, som om det är självklart och avgjort att de inte finns. Så om det då dyker upp möjligheter att sätta fokus på deras svagheter bör man ta dem.

Att det finns skäl att ändå ta sig tid att bemöta dem ser jag från England, där engelska SPR, vår systerförening, ska ha en studiedag den 25 oktober 2008 om det stora problemet att bemöta skeptikernas dåliga argument och om deras tyvärr vinnande sätt i media, se notis 37.

Åter till Martin Gustafssons (MG) granskning. Redan i inledningen av sin artikel konstaterar han att VoF har en självbelåten ton som är kontraproduktiv (min kursivering). Ingenstans diskuteras frågan hur tilltron till vetenskaplig expertis går på tvärs mot idealet att tänka själv (de menar att vi lever i en vetenskapsfientlig tid och de går till angrepp mot bl a Freud).

Några bidrag är mycket läsvärda, nämner MG, bl a den av parapsykologerna Dalkvist och Westerlund om stridigheterna kring parapsykologins vetenskaplighet.

Men, annat gör honom mera betänksam. ”Slående är hur många av författarna tror sig arbeta i motvind”. De vill framstå som ”underdog, kämpande mot vad Jörgen Malmquist beskriver som ”en Zeitgeist av skepsis mot normal vetenskap”. Det är, suckar Dan Larhammar, ”otacksamt att vara ordningsvakt och ogräsbekämpare” – ”Folk och företag går nämligen på vad som helst nuförtiden. ”Eller, som det mera storstilat heter i det upprop som låg till grund för föreningens bildande: ”Upplysningsfilosofernas och de stora folkbildarnas verk är inte slutfört. Tvärtom finns det starka tendenser i samhället till vetenskapsfientlighet.”

MG undrar sedan vilka de konkreta empiriska evidenserna är för denna tes om en vetenskapsfientlig tidsanda, och nämner att det knappast kan gälla de undersökningar ”som gång på gång visar på det stora förtroende folk har för vetenskapsmän och vetenskaplig forskning.” Och man kan än mindre säga att medierna behandlar vetenskapen fientligt eller ens skeptiskt. ”Tvärtom: ingen journalistik är mer hovsam än vetenskapsjournalistiken.”

Visst finns det undantag, nämner MG, enskilda forskare eller kommunalpolitiker som intresserar sig för jordstrålning, healing och homeopati. ”Men det handlar på sin höjd om subkulturer. En Zeitgeist kräver mer än så.”

MG berör sedan kritiken mot Freud, där MG menar att kritikern, Billy Larsson gör sig skyldig till den kanske mest allvarliga av de försyndelser han anklagar Freud för: att bortse från data och synpunkter som talar emot den tes han själv vill driva.

I ett bidrag av Maria Hartwig redogörs för experiment för att se om man kan avslöja när en person ljuger i en given konstlad situation – flackar blicken?, sitter vi med benen i kors osv.? MG menar att Hartwig drar felaktiga slutsatser av dessa försök. Och kommer då in på ett problem som, om man vill kasta ljus över ”vetenskapens metoder och resultat”, är minst lika intressant som att dra gränsen mellan vetenskap och pseudovetenskap, men som över huvud taget inte berörs i någon av antologins uppsatser, och då närmar vi oss en central fråga som berör parapsykologin: ”Jag tänker på svårigheten att utifrån vetenskapens krav på generalisering och upprepbara experiment under kontrollerbara omständigheter närma sig den mänskliga livsvärldens enskildheter.” Vad betyder den i en situation som MG nämner, hur kan han avgöra när hans son ljuger, när de öga mot öga diskuterar en känslig fråga om mobbning? ”Vad betyder det i en situation som den jag nyss beskrev att jag känner min son så väl?”. ”Varpå grundar jag egentligen min övertygelse att han ljuger? Det tycks mig helt rimligt att säga att här finns något som vetenskapliga undersökningar av den typ Hartwig beskriver inte kan komma åt. Att säga så innebär inte att ge uttryck för irrationalism eller mysticism, utan att nyktert invända mot vissa övertolkningar av experimentresultaten.”

MG fortsätter med att knyta an till VoFs högtravande målsättning: ”Föreningen vetenskap och folkbildning vill verka i de klassiska upplysningsfilosofernas och stora folkbildarnas anda, och man har en okomplicerad föreställning om vad detta innebär. Det handlar helt enkelt om ett ”engagemang för att försvara vetenskap som väg till kunskap” och en övertygelse om att

”människors motståndskraft mot irrationalismen kan ökas genom kunskap om vetenskapens metoder och resultat.”

Det är alldeles riktigt, fortsätter MG att ”de flesta upplysningsfilosoferna hade just ett sådant engagemang och en sådan övertygelse. Men ändå blir denna föreställning om hur upplysningsprojektet bör implementeras på 2000-talet alltför enkelspårig.”

MG avslutar med att ännu mer komplicera bilden. Upplysningens väsen enligt Kant var att våga tänka själv, att göra bruk av sitt eget förnuft och inte låta samhälleliga auktoriteter avgöra hur man ska tycka och tänka. På 1700-talet var det prästernas och adelsmännens åsikter och tankar som människor passivt tog till sig, beskriver MG. Den framväxande vetenskapen utmanade dessa åsikter. På det sättet kunde spridning av kunskap om vetenskapens metoder och resultat ses som ett led i den befrielse som Kant beskriver.

Idag är det inte längre präster och adelsmän som folk tror på, utan en ny auktoritet: den vetenskapliga experten, något MG inte beklagar. Hans poäng är att det därmed blivit en spänning mellan syftet att få folk att tänka själva och viljan att informera dem om vetenskapens metoder och resultat. Ty, påpekar, MG ”sådan vetenskapsinformation kommer, tack vare vetenskapernas utveckling och specialisering, att vara något som ytterst få är kapabla att förhålla sig självständiga till. Man har helt enkelt att acceptera det experten säger, i tron på hans auktoritet – men därmed tycks just den strävan efter myndighet som Kant ser som det väsentliga i upplysningen gå förlorad”.

Detta är i sanning komplicerade motsatser, något som VoF vad jag vet aldrig berört. Detta påpekar också MG på slutet, och det är så viktigt att jag citerar hela slutstycket: ”Det är anmärkningsvärt att detta (under lång tid flitigt omdiskuterade) problem över huvud taget inte tycks föresväva någon enda av bidragsgivarna till denna volym. Inte bara så att man inte talar om det. Det yttrar sig framför allt i en retorisk tondövhet, särskilt i de mer polemiskt upplagda bidragen. Försöken till Voltairesk, raljerande uppkäftighet faller platt till marken. Tonen blir kontraproduktivt självbelåten, ibland rent av nedlåtande. Om det verkligen är folkbildning man vill ägna sig åt, är det förödande. Då krävs att man tänker betydligt djupare kring hur villkoren för sådan bildningsverksamhet faktiskt ser ut idag (min kursivering/GB)”.

Martin Gustafsson är forskarassistent i teoretisk filosofi vid Stockholms Universitet.

Göran Brusewitz som också är medlem i VoF: Jag ställer helhjärtat upp på att man ska använda vetenskapliga metoder för att undersöka alla möjliga fenomen (därför är jag också medlem i VoF), även de parapsykologiska, bara de kan mätas och kontrolleras. Men i nästan varje enskilt fall när VoF tillämpar dessa idéer på konkreta fenomen, så drar vi olika slutsatser, vilket jag nämnt tidigare i ett antal artiklar.