Nr 30, 08-08-2008  Göran Grip bemöter påståenden i rapport från april 2008 att man tycks kunna inducera UKUer via elektrisk stimulering.

Säger en sådan rapport något om mer vanliga, spontana UKUer eller NDUer? Är de mindre ”verkliga” eller kan man förklara bort spontana upplevelser på något sätt om de också går att framkalla på detta sätt? Och den riktiga stora frågan som intresserar många är förstås också: säger dessa händelser med elektrisk stimulering något om att ”chansen” är mindre att vi faktiskt överlever döden, att vi möts av anhöriga när vi dör? Nja, det går väl inte att kommentera och framför allt inte att säga något säkert, det inser jag. Men att NDuer och UKuer skulle vara mindre verkliga och är upplevelser som misstolkas, som skeptikerna menar, det kan man väl kommentera? /GB

New England Journal of Medicine publicerade nyligen en artikel som beskrev hur man med hjälp av magnetisk induktionsteknik stimulerat vissa delar av hjärnbarken i höger tinninglob och därvid hos försökspersonen lyckats framkalla en ut-ur-kroppenliknande upplevelse. Sådana försök rapporterades redan 1950 av neurokirurgen Wilder Penfield. På lokalbedövade patienter öppnade man skallbenet för att avlägsna små delar av storhjärnan som framkallade obehandlingsbara epileptiska anfall. Man passade samtidigt på att kartlägga hjärnbarkens olika funktioner genom att med en liten elektrod stimulera den och låta patienten rapportera eventuella sensationer. Det var på så sätt man lokaliserade syncentrum, rörelsecentrum, etc. Man fann då att när man stimulerade ett litet områden djupt inne i en vindling i höger tinninglob rapporterade patienterna de olika komponenterna i det som vi nu kallar för nära-dödenupplevelsen – upplevelse av att lämna kroppen, att höra himmelsk musik, och så vidare. Den enda komponenten i en NDU som man inte kunde stimulera fram var mötet med ljusvarelsen. Vad man vid den tiden inte tänkte på att göra var att då patienten upplevde sig vara utanför kroppen be honom rapportera om något som gick att se uppifrån i operationssalen, men inte från patientens position på operationsbordet.

Skeptiker har tagit dessa fynd till intäkt för att NDUn finns förprogrammerad i hjärnan och att den därmed kan avfärdas som en hallucination. Men så enkelt är det inte. Om man är beredd att som sanna acceptera de seriösa rapporter som finns om nära-dödenupplevare som gjort korrekta iakttagelser av händelser och förhållanden kring sin medvetslösa, döende kropp går det inte att göra så. Händelser i nuet som inte kan registreras av den medvetslöse patientens sinnesorgan kan inte finnas förprogrammerade i hans hjärna.

När man stimulerar hjärnbarken – elektriskt med en elektrod direkt på hjärnas yta eller med magnetisk induktion genom intakt skalp och skallben – kan man vad jag förstår i princip framkalla två typer av upplevelser. Dels kan man framkalla till exempel ljusblixtar, korta hörselintryck, känslan av beröring på en kroppsdel eller upplevelsen av att en eller flera muskler drar sig samman, men inga mer komplicerade eller sammansatta sinnesförnimmelser. Och dels kan man framkalla minnesbilder av saker som patienten verkligen har varit med om. Vad jag kan förstå faller de ovan nämnda ut-ur-kroppenfynden utanför dessa kategorier i det att patienten får sammansatta sinnesförnimmelser av sådant som han inte varit med om, nämligen inslagen i en NDU. Frågan om varför sådana icke upplevda händelser finns lagrade, faktiskt förprogrammerade, i hjärnan är mycket intressant men inte enkel att besvara. Men det ligger naturligtvis nära till hands att tro att de spelar en viktig roll under – eller i varje fall efter – en nära-dödenupplevelse. Under pågående upplevelse finns det på grund av cirkulationsstilleståndet ofta ingen elektrisk aktivitet i storhjärnan och därmed kan inte heller högra tinninglobens ”ut-ur-kroppenprogram” vara aktivt. Men efteråt, när patienten erinrar sig sin upplevelse, kan det naturligtvis spela en roll.

Enligt min uppfattning är juryn fortfarande ute när det gäller frågan om NDUns natur – och kommer att vara det under lång tid. Min gissning är att de upptäckter som kommer att hjälpa oss ytterligare några steg på vägen mot verklig kunskap om vår sanna natur kommer att dyka upp från ett helt oväntat håll, inom en forskningsgren som sysslar med helt andra saker än medvetandet och som av en slump snubblar över ett guldägg. Precis som redan har inträffat otaliga gånger under vetenskapens historia.

Göran Grip