Notis 74, 03-02-2010, Om Goldilocks-principen – behövs den för att förklara kvantfysikens märkligheter? En ny, fjärde möjlig förklaring av kvantfysikens märkligheter, samt kanske också Big Bang och medvetandet?

/GB

Paul Davies till synes ganska avancerade och djärva idéer berörs i Discover magazine maj 2009.

Robert Lanza och Bob Berman skriver om The Biocentric Universe, med ingresstext En radikalt ny syn på verkligheten: Liv skapar tid, rum och själva kosmos.

Artikeln har som stor text: Biocentrism borde öppna de burar i vilka vetenskapen i väst helt oavsiktligt har stängt in sig i. Biocentrism tillåter observatören att vara med i ekvationen och borde öppna för ett nytt sätt att närma sig förståelse av kognition och att lösa problem som hänger ihop med kvantfysiken och Big bang.

Och därmed också öppna för parapsykologiska fenomen vill jag lägga till, GB.

Underligheterna i kvantverkligheten är långt ifrån det enda argumentet mot den gamla modellen av verkligheten. Där finns också aspekten med det finstämda kosmos. Många grundläggande karakteristiska drag, krafter, och fysikaliska konstanter – som t ex elektronens laddning och gravitationens styrka – får det att se ut som att allting som gäller Universums fysiska status skulle vara som skräddarsydda för livet. Vissa forskare kallar detta avslöjande för goldilocks-principen, eftersom kosmos inte är ”för mycket” eller ”för lite” av det, utan ”precis rätt” för livet.

Det finns idag bara fyra förklaringar för detta mysterium.

De första två ger oss inte mycket från ett vetenskapligt perspektiv. En är att helt enkelt anse det vara ett osannolikt sammanträffande, ett annat är att säga ”Gud gjorde det”, som inte förklarar någonting även om det stämmer.

Den tredje förklaringen inbegriper ett begrepp som kallas den antropiska principen, först framförd av astrofysikern från Cambridge, Brandon Carter 1973.

Den sista möjligheten är biocentrism, som innebär att universum är skapat av liv, och inte tvärtom. Detta är en förklaring av och utvidgning av den antropiska principen beskriven av fysikern John Wheeler, en elev till Einstein och som myntade termerna ”wormhole” och svarta hål.

Även de mest grundläggande elementen i fysisk verklighet, rum och tid, stödjer starkt en biocentrisk grund för kosmos.

Nyligen gjorda kvantstudier hjälper till att illustrera hur en ny biocentrisk vetenskap skulle se ut. För bra några få månader sedan, annonserade Nicolas Gisin en ny förändring i sitt ”sammanflätnings-experiment: han trodde att resultaten kunde vara synliga för blotta ögat. Vid Universitetet i Wien, för Anton Zeilingers arbete med jättestora molekyler som kallas buckyballs, kvantverkligheten närmare den makroskopiska världen. I en spännande utvidgning av detta arbete, föreslaget av Roger Penrose, den välkände Oxford-fysikern, används inte bara ljus, men en liten spegel som reflekterar det och blir del av ett sammanflätat/entangled kvantsystem, ett som är billions gånger så stort som en buckyball. Om det föreslagna experimentet slutar med att bekräfta Penroses idéer, så skulle det också bekräfta att kvanteffekter kan fungera på föremål i mänsklig skala.

Biocentrism borde låsa upp de burar som västlig vetenskap låst in sig i. Genom att tillåta observatören in i ekvationen borde öppna nya möjligheter att förstå kognition, från att avslöja medvetandets natur till att utveckla tänkande maskiner som upplever världen som vi gör det. Genom att acceptera rum och tid som en form av perception av ett sinne hos djur (alltså ett biologiskt) snarare än ett yttre, externt fysiskt objekt, så erbjuder det ett nytt sätt att förstå allting från mikrovärlden (t ex orsaken till de märkliga resultaten av två-spalt-experimentet) till de krafter, konstanter och lagar som formar vårt universum.

Framför allt erbjuder biocentrism ett mer lovande sätt att föra samman allt i fysiken, som vetenskapsmän försökt göra sedan Einstein misslyckades med sin enhetliga fältteori för åtta decennier sedan.

Hämtat ur Biocentrism: How life and consciousness are the keys to understanding the true nature of the universe, av Robert Lanza med Bob Berman, BenBella Books, maj 2009.