Magnetisörerna och den nya manikeismen: Den skeptiska rörelsen som vetenskapens publika väktare

Den skeptiska rörelsen som vetenskapens publika väktare

Per-Anders Forstorp

Skolan för datavetenskap och kommunikation, KTH

INLEDNING

Ett vanligt perspektiv inom forskning om vetenskapskommunikationen är den s.k. linjära spridningsmodellen där man tänker sig att den goda vetenskapen på ett korrekt sätt skall spridas till befolkningen. Genom att säkerställa vetenskapens kvalitet och att försäkra sig om robusta spridningsvägar handlar det nästan enbart om att folket skall ta emot den rätta kunskapen. Det senare visar sig emellertid inte vara så enkelt, då människor ofta ”missuppfattar”, ”förvanskar” eller helt enkelt visar sig ”likgiltiga” för de vetenskapliga sanningarna vilket i sin tur lett till att förespråkare för denna linjära spridningsmodell ofta tänker sig att publiken har kunskaps- eller kommunikationsbrister av olika slag, en s.k. ”deficit model” (Irwin & Wynne 1996). Vetenskapen (med stort V) sprids till folket i en process som går uppifrån och ner, från expert till lekman under kontroll av experterna. Att forska om vetenskapskommunikation ur ett sådant perspektiv innebär att studera de problem och möjligheter som kan förhindra respektive underlätta sådan korrekt spridning av kunskap.

En aktuell trend inom forskningen om vetenskapskommunikation innebär att den linjära spridningsmodellen betraktas som otillräcklig. Man förstår istället förmedlingen av vetenskaplig kunskap som en kommunikationsprocess mellan flera parter (Irwin & Michael 2003). Detta har i sin tur lett till att det vetenskapliga tolkningsprivilegiet kommit att ifrågasättas, eller åtminstone att omprövas. Det handlar inte längre enbart om att säkerställa experternas ostörda förmedling av landvinningar och sanningar, utan om att förstå en mer komplex kommunikativ situation mellan parter med olika anspråk och förutsättningar ifråga om kunskap och kommunikation. Några exempel på denna komplexitet är följande: att det finns olika vetenskapliga och ibland konflikterande teorier även inom avgränsade områden; att förmedlingsprocessen inte är rent linjär utan även inkluderar medier, kunskapsmäklare och många av de generella problem som är förknippade med kommunikation; att allmänheten har sina egna kunskaper som man inte utan vidare kan avfärda som ”brister”. Dessutom är många vetenskapliga frågor idag av ett sådant slag att de inte enbart kan överlämnas åt experterna, t ex de som gäller utvecklingen av biologi, hälsa och teknik. Enligt denna trend inom forskningen om vetenskapskommunikation handlar det inte enbart om att studera problem och möjligheter för korrekt spridning av kunskap, utan om att också förstå hur företrädare för olika vetenskaper (och allmänheten) i deras roller av forskare och förmedlare samtidigt konkurrerar om olika former av uppmärksamhet, både vetenskapens och allmänhetens. Ut detta forskningsperspektiv kan man snarare se vetenskapskommunikationen som en form av förhandling mellan parter än som en linjär spridning.

Dessa två modeller för förståelsen av vetenskapskommunikation har sina förespråkare såväl som kritiker bland dem som forskar inom detta fält. Utöver detta finns det givetvis även olika sociala praktiker - i skolor, vid universitet och muséer samt i medierna - som ägnar sig åt praktisk tillämpning av vetenskapskommunikation. Där är huvudsyftet inte att forska och teoretisera om komplexiteten i denna process utan det handlar snarare om att popularisera och realisera de handfasta förmedlings- och undervisningsuppdragen. Ibland blir gränserna mellan praktiker och teoretiker inom fältet vetenskapskommunikation luddiga, särskilt när praktikerna har behov av att redogöra för de underliggande motiven bakom deras eget arbete, dvs. deras teorier om hur och varför man väljer att förmedla vetenskap på ett visst sätt. Då kan exempelvis någon av de ovan skissade modellerna finnas till hands.

I denna studie intresserar jag mig för en aktörsgrupp i samtidens svenska vetenskapskommunikation, föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) som tillhör den s.k. skeptiska rörelsen (se nedan). Jag studerar vilken syn de har på vetenskapen, vetenskapskommunikationen och sin publika uppgift. Föreningens företrädare formulerar åt sig själva i demokratisk anda särskilda uppdrag i offentligheten. Dels har de rollen av praktiker som vill förmedla god vetenskap till folket, men detta sker indirekt genom att beskriva vetenskapens motsatser och undantag. Dels har de rollen av teoretiker som systematiserar sitt tänkande kring vetenskapskommunikationens funktion i samhället. I bägge rollerna ägnar de sig huvudsakligen åt de möjliga fallgroparna, misstagen och falsarierna som kan uppstå i namn av vetenskap eller snarare det som de kallar ”pseudovetenskap”. De ser sin roll som vetenskapens publika väktare i en tid när den goda vetenskapen och allmänhetens tilltro till denna riskerar att förflackas. När jag väljer ett exempel på företrädare för den linjära spridningsmodellen så innebär inte detta att jag ansluter mig till denna teori om vetenskapskommunikation. Syftet är snarare att se hur företrädare för denna ståndpunkt i sin roll som praktiker/teoretiker skisserar sin egen teori genom att analysera några av dess konkreta uttrycksformer. Man kan se det som en fallstudie av den linjära spridningsmodellen i en tid när denna modell av många forskare inom området betraktas som otillräcklig.

Den centrala ambitionen i föreningen VoFs uppdrag är att dra upp gränserna mellan god och dålig vetenskap. Man vill se sin roll som de som offentligt kan demonstrera exempel på det senare genom konkreta och avslöjande fallstudier. Ett centralt objekt för min studie av föreningens interventioner i vetenskapskommunikation blir således att se hur dessa gränser dras upp, med vilka kriterier samt hur dessa används och upprätthålls i konkreta avslöjanden av ”ovetenskap”, ”pseudovetenskap” eller det som med en analytisk term kan kallas heterodox vetenskap (Hess 1992, 1993). Vilka mallar, mönster och teoretiska antaganden ligger till grund för de gränsdragningar som görs? Med vilka syften görs detta, med vilka mål och motiv? Hur framställs den aktörskategori som man vill kritisera, dvs. företrädare för ”pseudovetenskapen”? Hur konstrueras hur den tredje aktörskategorin, allmänheten? Vilken syn har man på dem som exponeras för ”pseudovetenskap” och vilken syn har man på dem man riktar sig till med sin upplysningsverksamhet?

I den följande presentationen ska jag i tur och ordning att diskutera några teoretiska ingångar till studiet av vetenskap, folkbildning och gränsdragningar för att därefter empiriskt fokusera på skeptikernas roll som vetenskapens publika väktare. I synnerhet kommer jag att diskutera tre möjliga betydelser av uttrycket ”vetenskapens publika väktare” som hänger samman med de ovanstående frågorna: väktandet av vetenskapen; väktandet som en publik och offentlig verksamhet; väktandet av publiken.

TEORI

I denna kortfattade teoretiska översikt kommer jag att lyfta upp några tankar och begrepp från studier av den vetenskapliga gränsdragningsproblematiken samt studier av den skeptiska rörelsen (för en längre teoretisk diskussion, se Forstorp 2008).

I den vetenskapssociologiska litteraturen talar man om relationen mellan sanning och ideologi som avgränsningsproblematiken (Eng. ”the demarcation problem”) och syftar på de olika kognitiva och kommunikativa ansträngningar som görs för att i absolut och permanent mening skilja en kunskapsdomän från en annan (Gieryn 1983; Fuller 2007:9-82). En sådan ofta återkommande skiljelinje är den som dras mellan vetenskap och religion, eller i ett tidigare historiskt skede, den som drogs mellan religion och magi.

Inom teknik- och vetenskapsstudier har man på motsvarande sätt ifrågasatt den samtida gränsdragningen mellan vetenskap och icke-vetenskap (Fuller 2007). Utifrån det sociologiska och kulturanalytiska perspektivet i teknik- och vetenskapsstudier betraktar man gränserna mellan de avgränsade enheterna varken som absoluta eller permanenta. Ur ett sådant perspektiv kan inte vetenskapen enbart och slutgiltigt definieras analytiskt genom logiska argument, utan gränserna måste tolkas kontextuellt och kulturellt, dvs. med avseende på deras användning och den betydelse som de ges av olika aktörsgrupper. Precis som sanningsfrågor i allmänhet kan ses som en konflikt som handlar om vetenskapens sociala auktoritet och legitimitet så kan avgränsningsproblematiken betraktas som en sådan konflikt om vilket kunskapssystem som skall ges legitimitet och prioritet över andra (Hess 1993:29). Ofta innebär sådana konflikter en kamp om auktoriteten mellan de aktörskategorier som representerar de olika kunskapsanspråken, t ex olika grupper av forskare, olika intressegrupper i samhället i deras roller som opinionsbildare och praktiker, samt olika skiktningar inom allmänheten.

I en ofta citerad artikel diskuterar sociologen Thomas F. Gieryn (1983) som företrädare för det sociologiska perspektivet i teknik- och vetenskapsstudier avgränsningsproblematiken inom vetenskapen och han definierar den på följande sätt: “how to identify unique and essential characteristics of science that distinguish it from other kinds of intellectual activities” (Gieryn 1983:781; se även Gieryn 1999). Försöken att göra absoluta avgränsningar mellan vad som är och inte är vetenskap, menar Gieryn, har inte lyckats och kommer heller inte att lyckas. Själva det grundläggande antagandet som avgränsningen bygger på - att det finns en absolut och permanent avgränsning mellan vetenskap och icke-vetenskap - är missvisande. I praktiken förekommer dock många sådana försök till avgränsningar, vilket visar att frågan inte bara är ett analytiskt problem, utan ett problemområde som kan studeras. Gieryn ser inte avgränsningsaktiviteterna som unika och absoluta, utan som en del av de kontinuerliga ideologiska ansträngningar där vetenskapsmän försöker att differentiera sina egna legitima aktiviteter från andra som är illegitima, att, för olika syften (jfr. nedan) särskilja de som är vetenskapliga från de som är ovetenskapliga. Det handlar, som Bourdieu säger, om kampen om ”doxa” i ett ”fält” (Bourdieu 1992).

Gieryn myntar begreppet “boundary work” (Gieryn 1999; se även Klein 1996), eller på svenska gränsarbete (Forstorp & Nissen 2006), för att diskutera de praktiker genom vilka avgränsningarna görs och vilka därmed blir intressanta studieobjekt för vetenskapssociologen. ”Boundary-work” definieras som:

… their attribution of selected characteristics to the institution of science (i.e. to its practitioners, methods, stock of knowledge, values and work organization) for purposes of constructing a social boundary that distinguishes some intellectual activities as “non-science” (Gieryn 1983:782)

Gränsdragningarna kan analyseras som de retoriska strategier som kommer till uttryck i den offentliga diskussionen om vetenskap. Med inspiration från antropologen Clifford Geertz syftar Gieryn med de retoriska strategierna på de bilder av vetenskapen som vetenskapsmännen presenterar för att förespråka sin auktoritet och legitimitet. Ett exempel på samtida former av gränsarbete som Gieryn nämner är kontroverserna kring evolutionism och kreationism som visar att vissa kristna anser att religion och vetenskap konkurrerar om samma intellektuella plats som vetenskapsmännen (Nelkin 1982), under det att de senare forskarna betraktar frågan som sedan länge avgjord. Gieryn citerar Barry Barnes & David Edge i Science in Context (1982) som pekar på vetenskapens exklusiva status i vår egen tid: ”in modern societies, science is near to being the source of cognitive authority: anyone who would be widely believed and trusted as an interpreter of nature needs a license from the scientific community” (Gieryn 1983:784). Denna auktoritet och expertis har massivt och odelat stöd från samhälle och näringsliv. Minsta tvivel på den vetenskapliga auktoriteten mobiliserar kritik.

I gränsarbetet karaktäriseras den vetenskapliga institutionen på ett sådant sätt att en social gräns skapas mellan dem som avskiljer icke-vetenskapliga eller icke-professionella aktiviteter (ibid:791). Gieryn visar hur detta retoriskt går till bland annat genom att vetenskapens egenskaper och ”väsen” beskrivs i termer av dess motsatser. Han gör en analogi från populärkulturen med hur vi i Sir Arthur Conan Doyles romaner lär känna detektiven Sherlock Holmes genom kontrasterna med dennes ”foil” (ung. ”bakgrund”), dvs. Dr. Watson. På motsvarande sätt lär man sig något om vad som kännetecknar vetenskapen genom fördjupningar i dess motsatser, dvs. det icke-vetenskapliga. Enligt Gieryn används sådana retoriska resurser av vetenskapsprofessionens ideologer huvudsakligen vid tre olika tillfällen (791-2). När målet är att expandera auktoriteten och expertisen till områden som domineras av andra och gränsarbetet hjälper till att förstärka kontrasten. När målet är monopoliseringen av den professionella auktoriteten och dess medföljande resurser. Gränsarbetet fungerar för att exkludera potentiella rivaler genom att karaktärisera dem som omväxlande som avvikande, ”pseudovetenskapliga” eller amatöristiska. När målet är att försvara den professionella autonomin. Gränsarbetet hjälper till att befria vetenskapsmännen från ansvaret för hur resultatet av deras forskning kommer att användas av andra. Alla dessa tre drag är exempel på egenskaper i professionaliseringsprocessens och gränsarbetets dynamik. Gränsarbetet används inte bara för att markera vetenskap från icke-vetenskap, utan även för ideologiska ställningstaganden och avgränsningar inom discipliner, specialiteter eller teoretiska inriktningar inom vetenskapen (Gieryn 1983:792; Forstorp & Nissen 2006)

Gieryn analyserar form och innehåll i sådana påståenden som förekommer i gränsarbete och hans slutsats är att vetenskapen inte är monolitisk, dess egenskaper varierar i relation till vilka kontrasterna är och vilka målen (jfr. ovan) är med gränsarbetet: ”The boundaries of science are ambiguous, flexible, historically changing, contextually variable, internally inconsistent, and sometimes disputed” (ibid:792).

I en studie av gränsarbete som involverar parapsykologer i relation till konventionell vetenskap diskuterar antropologen och STS-forskaren David Hess (1992) med utgångspunkt bl. a från Gieryn det han kallar för ”heterodoxa vetenskaper” (Hess 1992:224). Begreppet ”heterodoxa vetenskaper” (eller ”margins of science”) motiveras av att det är mindre ideologiskt belastat än motsvarande uttryck som ”pseudovetenskap”, ”ovetenskap” eller ”avvikande vetenskap”. Han intresserar sig för konflikterna kring vetenskapens sociala auktoritet och den potentiella legitimitet som de heterodoxa vetenskaperna kan få. Empiriskt använder han sig av berättelser i den akademiska parapsykologins muntliga kultur. Berättelserna är exempel på “horror stories” och beskriver på vilka olika sätt parapsykologerna blivit bemötta av de mer konventionella psykologerna i syfte att tvinga dem till social underordning. Syftet är att skapa en typologi över de mekanismer som används för att disciplinera den heterodoxa vetenskapen och för att visa vilka strategier som parapsykologerna använder för att undvika detta. Sammantaget blir det en studie av de sociala mekanismer genom vilka de akademiska parapsykologerna förskjuts ut ur akademin och hur de själva kämpar för att vara kvar.

In the world of academic science, ’discipline’ operates through the long periods of socialization and enculturation that students go through as they become members of a scientific “discipline” (with ref. to Foucault) In the process of socialization, students encounter disciplinary techniques or mechanisms as they are ranked, sorted, individualized, examined, and observed. (Hess 1992:225)

Hess ser socialisationsaspekterna som ett komplement till ett studium av de mer kända strukturella mekanismerna för gate-keeping i akademin som exempelvis Robert K Merton studerat, dvs. sådant som tillgång till tidskrifter, professionella titlar och finansiering. De disciplinära mekanismerna kan studeras på en mer informell nivå som också omfattar det mikrosociala livet och individuella karriärer. De disciplinära mekanismerna som han studerar innebär bl. a hinder för avancemang i akademin, uteblivna möjligheter till arbete, förlöjliganden och bojkotter samt förstörelse av data.

The university, a highly bureaucratized institution akin to a prison or asylum (especially at the end of the semester) has developed a series of disciplinary technologies that regulate behaviour through a routinized system that can be compared to what Foucault has described as “gratification-punishment” (1979:180). Unlike the gate-keeping functions of funding and journal publication, which operate to control the access of the field of parapsychology as a whole to scientific status, these disciplinary mechanisms operate at the individual career trajectories. (Hess 1992:238)

Hess ser polemiskt den samtida akademin som “bysantinsk”: “a labyrinth of spectacles and disciplinary technologies” (ibid). Med hänvisning till Foucaults ramverk om disciplinering och normalisering kan man genom dessa muntliga berättelser se exempel på det i den samtida akademin. I diskussionen knyter Hess an till Gieryns resonemang om kampen om auktoritet mellan vetenskap och religion.

David Hess följer upp sitt arbete om den heterodoxa vetenskapen och avgränsningsproblematiken i Science in the New Age. The Paranormal, Its Defenders and Debunkers, and American Culture (1993). Han studerar dialogen mellan sinsemellan antagonistiska grupper i det amerikanska samhället som alla gör anspråk på vetandet: New Ageare, parapsykologer och skeptiker. Grupperna intar positioner i gränslandet mellan religion och vetenskap och varje ny grupp situerar sig själv som en mer vetenskaplig variant än de tidigare (Hess 1993:32). Denna process där grupperna argumenterar enligt gränsarbetslogiken ”I’m scientific, you’re irrational” (ibid) är ett exempel på vad Roy Wallis (1985:598) kallat ”a policy of sanitization”: “a concerted attempt to distance the theory and practice from its more notorious proponents by means of professional associations, more sophisticated scientific methodology, and other signs of scientificity” (citerad i Hess 1993:33). De två senare grupperna konkurrerar med varandra om att upprätthålla den vetenskapliga positionen i förhållande till frågor om paranormala föreställningar och populär modern folktro, exempelvis sådan inspirerad av New Age. Alla tre aktörsgrupper ser sig själva i någon mening som ”skeptiker”, de skapar bilder av varandra som ”irrational Others” och drar gränser mellan det troliga och det otroliga, och vad det är, enligt dem, som konstituerar tillförlitlig kunskap. Men själva benämningen skeptiker är monopoliserad av den skeptiska rörelsen.

Hess analyserar dynamiken mellan dessa tre grupper utifrån deras gemensamma närvaro i den amerikanska kulturen. Han ger nyanserade inblickar i alla fyra traditionerna (inklusive den amerikanska). Det mest intressanta är kanske sättet på vilket han analyserar skeptikerna. Den position som skeptikerna har i relation till det paranormala delas ibland av de akademiska parapsykologerna och därför blir också deras framställningar intressanta. I ljuset av att det nära nog saknas forskning överhuvudtaget om denna grupp är Hess bidrag den självklara utgångspunkten för varje studium av skeptikernas ideologi och kultur (jfr. även Collins & Pinch 1982; plus flera ref; Forstorp 2005; 2008).

Hess visar hur skeptikerna, i likhet med de övriga grupperna, på ett dialogiskt sätt konstituerar sig själva: “identity is not constituted by essential characteristics but instead by a set of relationships to the Other, or whatever is not the Self” (Hess 1993:43; jfr Gieryn ovan). Skeptikerna skulle knappast finnas till om de inte vore placerade i opposition till företrädare för heterodoxa vetenskaper som parapsykologer, New Ageare och religiösa fundamentalister som upprätthåller olika former av “pseudoscientific beliefs” (ibid). Skeptikerna, menar Hess, upprätthåller en mycket stark medvetenhet om den negativa Andre. Man vill visa hur alla andra, dvs. alla de som inte bekänner sig till vetenskapen, tillhör en och samma brokiga kategori av ”pseudovetenskaplig” irrationalism. Särskilt använder man sig av medicinska metaforer t ex patologiseringen för att göra detta gällande. Men man framställer också allmänheten som lättlurade offer för skojare och kommersiella intressen och som offer för mediernas behov av spektakulära nyheter.

I kontrast till detta framstår skeptikern själv som den som “undertakes the scrutiny of paranormal claims at the potential loss of professional gain, scientific advancement, or prestigious publication” (Hess 1993:62). Skeptikern befinner sig helt bortom den värld där materiella fördelar och vinster har betydelse. I de sociala konflikterna ser skeptikern sig själv som en osjälvisk “underdog”: ”In short, the skeptical Self (identified with science and secular reason) is untainted by material interests and irrational needs, whereas the paranormal Other is tainted by commercial materialism, religious belief and emotional needs” (ibid:63)

Spatiala och temporala metaforer används även för att placera de ”ovetenskapliga” i skumma gränstrakter. Skeptikern Kendrick Frazier inleder en av sina texter på följande karaktäristiska sätt:: ”If the frontiers of science are a newly discovered ocean for exploration, the borderlands of science are a murky, backwatery swamp right here on land. If science is an advancing, forward progression of the frontiers of knowledge, the pseudosciences are a much-trodden farmed-out field at the rear flanks. If science is the cutting edge of discovery, pseudoscience is a dull blade left behind amid the sawdust and debris” (Frazier 1981:viii; citerad i Hess 1993:65). De platser och tider som lyfts fram är otäcka sumpmarker, det primitiva, det medeltida och barndomen när Frazier drar gränserna mot det oönskade.

De Andra, som oftast benämns i grupper, är inte bara annorlunda utan är också moraliskt felaktiga. Skeptikern, som oftast är en individ, blir istället något av en korsfarare som kan rädda den korrupta världen och återställa en riktig gemenskap. Hess noterar att skeptikernas kritik ofta fyller funktionen av moraliska predikningar. Skeptikern identifierar exempelvis de allvarliga och mörka sidorna med ”ovetenskapen” och pekar på hur dess representanter och läror kan leda till lidande och död men också bli ett hot mot samhället i dess helhet, t ex mot demokratin. De amerikanska skeptikerna talar om en ”deadly misinformation” som måste bekämpas. I sin väktarroll är de inte så mycket revolutionärer som försvarare av den befintliga ordningen, dvs. en slags kunskapspoliser i tjänst hos vetenskapens republik. Eftersom det handlar om en kamp och att ”beväpna” sig med fakta för att kunna stå emot ”attacker” så förekommer det också militära konnotationer. En annan hjälteroll som skeptikerna tilldelar sig själva är den som försvarar konsumenterna mot kommersiella intressen och girighet. Ytterligare en roll är den som den ensamme hjälten som envist driver sin kamp för rättvisa som i den amerikanska kulturen närmast motsvaras av detektiven eller cowboyen. Hess refererar till religionssociologen Robert Bellah som i sin teori om civil religion, Habits of the Heart, har pekat på hur den klassiska konflikten mellan individen och gemenskapen i USA löses genom en form av hyperindividualism som i sin tur blir social genom att individen hänger sig åt att rätta till det korrupta samhället. Bellahs begrepp för detta är ”heroic selflessness”.

Med referens till Gieryn menar Hess att studiet av gränsarbetet skall situeras kulturellt och historiskt. Vetenskapens gränser är inte givna en gång för alla, utan skiftar över tid och beroende på sammanhang. Hans studie visar hur de tre grupperna successivt försöker att konkurrera om legitimitet och en dominerande position. De som representerar vetenskapen (parapsykologerna och skeptikerna) försöker successivt övertrumfa varandra i vetenskaplighet (”policy of sanitization”). Gränsarbetet skall emellertid inte förstås enbart som intellektuella eller retoriska övningar. Detta gränsarbete är grundat i de intressen och de sociala konflikter som finns mellan de olika grupperna som strävar efter legitimitet i samhället. Gränsarbete är inte bara något som vetenskapsmän håller på med, utan det används även av andra grupper i sin strävan efter erkännande. Avgränsningen sker i förhållande till vetenskapen men också i förhållande till varandra. ”In short, scientific boundaries are recursive, nested and multiple; there are layers of scientificity that become clearer as one unfolds levels of skepticism and ’pseudoscientificity’ both within and across discursive boundaries” (´Hess 1993:145).

VETENSKAPENS PUBLIKA VÄKTARE

Det är i rollen som vetenskapens publika väktare föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) blir intressant i detta sammanhang. Uttrycket ”vetenskapens publika väktare” har inspirerats dels av Gieryn och Hess ovan, men även av Collins & Pinch (1982) som på ett liknande sätt diskuterar det de kallar ”scientific vigilantes”, ung. vetenskapliga väktare. Begreppet kan, enligt min mening, förstås i åtminstone tre betydelser: väktandet av vetenskapen, väktandet som en publik och offentlig verksamhet och väktandet av publiken. I tur och ordning kommer dessa tre aspekter att tas upp genom en analys av ett urval av föreningens texter. Särskilt tar jag min utgångspunkt i de mer programmatiska texterna av typen ledare i tidskrifter och inledningar till böcker.

Några inledande ord om skeptikerna, föreningen och dess historia kan vara på plats (se även Forstorp 2005:78-79; för skeptikerna mer generellt se Hess 1993). Skeptikernas moderna historia går åtminstone tillbaka till den senare delen av 1800-talet och utgjordes dels av personer som på bred front kritiserade framväxten av psykologin, dels de som kritiserade psykiska anspråk och terapier kopplade till den spiritistiska rörelsen. Skeptikerna vann inte sällan ära genom att avslöja påstådda medier som kunde förmedla mellan människor och döda. I de amerikanska skeptikernas historia har exempelvis utbrytarkungen Harry Houdini en självklar plats. I sin A Magician Among Spirits (1924) visade Houdini att de påstådda medierna i själva verket är förklädda magiker som medvetet vilseleder sin publik och bidrar därmed till att dra en ny gräns mellan andlighet och underhållning. Skeptikerna på 1800-talet tenderade att vara medicinare och som solida materialister var de ofta starkt kritiska både mot den framväxande psykologin och mot spiritismen. Medierna förklarades antingen som uttryck för patologi eller som ett uttryck för ”female debility”, förklaringar som exempelvis är kända i samband med receptionen av Freuds forskning. Samma år som Freud publicerade sina drömtolkningar (1900) utkom Joseph Jastrow med sin Fact and Fable in Psychology, den kanske första skeptiska skriften. I boken differentierar Jastrow det vetenskapliga från det ockulta, det senare ansåg han vara resultatet av dålig logik och bristfälliga observationer. Det ockulta beskrivs som förföriskt och patologiskt och som att det tilltalar särskilt vissa (lägre) intellektuella temperament. Synen på människorna är att de är offer för sitt (låga) temperament och för de krafter som kan dra dem till sig. Den organiserade skeptiska rörelsen startade i USA 1976 av filosofen Paul Kurtz (Hess 1993:11-12) och har sedan dess drivits av tidskriften Skeptical Inquirer och förlaget Prometheus Books. Skeptikerna ser sig som de ”egentliga” skeptikerna och kritiserar allting som inte motsvarar deras kriterier på tillförlitlig vetenskap.

I en kortfattad historik och kronologisk tablå utgiven med anledningen av den svenska skeptiska föreningens 25-årsjubileum, ges de viktiga etapperna i föreningens utveckling (”Föreningen Vetenskap och Folkbildning”, 2007). Föreningen är en ideell sammanslutning vars ”syfte är att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat” (ibid:187). I synnerhet sysslar föreningen ”med att sprida saklig information om felaktiga föreställningar som förkommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt” (ibid). Med följande upprop bildades den svenska föreningen 1982:

Upplysningsfilosofernas och de stora folkbildarnas verk är inte slutfört. Tvärtom finns det starka tendenser i samhället till vetenskapsfientlighet. Pseudovetenskapliga och mysticistiska riktningar verkar på en del håll att mötas med ökad respekt.

Det finns de som anser att man inte ska göra något åt detta eftersom det är ofarligt. Vi delar inte denna uppfattning. Pseudovetenskapen är farlig när den lockar människor till kvacksalveri i stället för sakkunnig vård.

Mysticismen är farlig när den utnyttjar människors svaghet för att dra in dem i ett auktoritetsbundet beroendeförhållande. Misstron mot vetenskap och förnuftsskäl är på sikt en fara för det demokratiska förhållningssättet, som bl. a bygger på respekt för det mänskliga förnuftet.

Det finns de som ändå anser det lönlöst att bekämpa irrationalismen, eftersom förnuftsargument inte förefaller ha någon verkan. Vi delar inte denna bedömning. Vi tror att människors motståndskraft mot irrationalism kan ökas genom kunskap om vetenskapens metoder och resultat. (”Föreningen Vetenskap och Folkbildning, 2007:187)

Några centrala teman som kan urskiljas i detta upprop knyter an till föreningens syfte (jfr. ovan) att vara folkbildande och att sprida information. I uppropet målas upp en explicit hotbild i form av en ökande ”vetenskapsfientlighet” och ”irrationalism”. Denna fientlighet till vetenskap och förnuft tar sig uttryck i ”pseudovetenskap” och mysticism. En del betraktar denna utveckling som ofarlig medan andra anser att det är lönlöst att med förnuftsargument ”bekämpa irrationalismen”. I föreningens upprop ser man tvärtom mycket allvarligt på denna utveckling som riskerar att utnyttja sjuka och svaga människor och göra dem beroende av auktoriteter. Man ser detta som en viktig politisk fråga då demokratin bygger på ”respekt för det mänskliga förnuftet”. Misstron mot vetenskap och förnuft är alltså antidemokratiska handlingar. I föreningen VoF vill man i det oavslutade upplysningsprojektets anda aktivt ”bekämpa” sådana antidemokratiska föreställningar genom ökad spridning av information och kunskap i syfte att stärka människors ”motståndskraft mot irrationalism”.

Föreningen ger ut tidskriften Folkvett och har även i föreningens regi gett ut sex antologier baserade på artiklar varav flera tidigare publicerats i tidskriften. Åtskilliga av föreningens aktiva ledamöter är universitetslärare. Några av dem ger kurser i ”God och dålig vetenskap” på bl. a KTH och Stockholms universitet. I dag har föreningen drygt 2000 medlemmar.

Det kanske vanligaste kritiska objektet för artiklar i Folkvett är kontroversiella fenomen av typen astrologi, healing, homeopati, slagrutor, telepati och ufo (ibid). En innehållslig kategorisering av artiklar (ej notiser) i årgången 2006 ger vid handen att de tre vanligaste ämnesområdena är följande: evolutionsbiologi/kreationism (sex artiklar); medicin och hälsa (fem artiklar); nyandlighet/New Age (fem artiklar). Andra ämnen som tas upp för kritisk granskning är bl. a matematik, sociologi, arkeologi och feminism. I antologin Fakta eller fantasier. Föreställningar i vetenskapens gränstrakter (Jerkert (red) 2007) utgiven med anledningen av föreningens 25-årsjubileum är de tre vanligaste temana följande: psykologi; parapsykologi; alternativ och komplementär medicin. Andra ämnen som tas upp för kritisk granskning är bl. a musik, historia, ekologisk odling och bibelöversättningen. Även om de mer typiska fallen som diskuteras har att göra med naturvetenskap, t ex hur man kan förklara eller förklara bort paranormala fenomen, så är föreningens aktiva ledamöter i växande utsträckning intresserade av att granska även samhällsvetenskapliga och humanistiska områden som sociologi, arkeologi och musik (jfr. ovan). Detta avspeglas också i utvecklingen i skeptikernas moderland USA där föreningen genom sitt namnbyte velat frigöra sig från den starka kopplingen till det paranormala och nu istället kallar sig ”Committee for Skeptical Inquiry”.

Väktandet av vetenskapen

Som vi sett ovan har den skeptiska rörelsen som sitt mål att i folkbildande syfte ”bekämpa pseudovetenskap”. Föreningen VoF värnar och vaktar vetenskapen genom att identifiera och avslöja ”ovetenskap”. Motivet för detta är att vetenskapen, dvs. den vedertagna och okontroversiella vetenskapen, riskerar att hamna i vanrykte genom att associeras med mindre goda exempel vilket leder till att människors tilltro till vetenskapen minskar. Under denna första kategori av betydelser av ”vetenskapens publika väktare” – väktandet av vetenskapen - ska vi se närmare på föreningens syn på vetenskapen men även se vad själva väktandet innebär.

1. För det första förmedlas en allmän syn på vetenskap som innebär att denna har en god ställning i samhället. I förordet till Fakta eller fantasier sägs det exempelvis följande: ”Vetenskapen åtnjuter stor respekt i vårt samhälle, till stora delar säkert välförtjänt, med tanke på dess fantastiska landvinningar under de senaste seklerna” (Jerkert 2007:7). Denna odelade hyllning till vetenskapens välförtjänta ställning är en viktig utgångspunkt för hela det skeptiska projektet. Att kunna identifiera ”pseudovetenskapen” förutsätter att vetenskapen inte är ifrågasatt. Ett vanligt sätt att inleda framställningar i den skeptiska traditionen är just att framkalla dessa explicita positiva bilder vilket exemplet ovan visar. Detsamma gör den framträdande amerikanske skeptikern Kendrick Frazier (1981) i inledningen till sin bok Paranormal Borderlands of Science: ”What an age of discovery this is!” Påståenden i stil med dessa fyller bl. a den retoriska funktionen av att skapa ett gemensamt och oomtvistat utgångsläge. Den goda vetenskapen ifrågasätts överhuvudtaget inte alls och därför framstår den som relativt problemfri. Diskussionen om att olika tolkningar kan föreligga inom en och samma disciplin och mellan discipliner fördjupas inte. Inte heller diskuteras några andra komplicerande faktorer som kan bidra till att nyansera bilden av vetenskapens homogenitet och självklarhet. I föreningen VoF:s utåtriktade och folkbildande arbete intresserar man sig helt enkelt inte för de potentiella problem som kan finnas med den ”egentliga” och goda vetenskapen. Man kan hävda att det inte är föreningens huvudsakliga uppgift att presentera exempel på god vetenskap och att den som intresserar sig för detta kan vända sig till dess etablerade forum. Effekten av detta är att den framstår som oomtvistlig och oproblematisk. Indirekt återskapas dock kännetecknen på den goda vetenskapen genom de kriterier som används för att bedöma ”pseudovetenskap”. Kriterierna för den korrekta vetenskapen återfinns således i den norm som utgör utgångspunkten - den rätta och goda vetenskapen – och detta blir plattformen för en analys ”pseudovetenskapen”.

2. Vad som kännetecknar denna goda vetenskap eller exempel på denna får man som sagt aldrig veta och det diskuteras sällan i föreningens texter. Man får inte se artiklar som handlar om förtjänsterna med exempelvis vissa perspektiv inom fysik eller medicin, utan de goda exemplen används som kontrasterande utgångspunkter för att kritisera det felaktiga. Därmed framstår det också som att dessa utgångspunkter i grunden är korrekta och oomtvistliga. En positiv bild av det man representerar åstadkoms således genom att producera negativa bilder av motsatserna, något vi sett att både Gieryn och Hess identifierat i sina analyser av gränsdragningspraktiker. Den goda vetenskapen är god och förtjänar respekt genom att dess negativa motbilder aktivt produceras och presenteras i föreningens granskningar. Man kan säga att den goda vetenskapen utgör en spegelbild av det dåliga, där dess egenskaper har inverterats. Det är påtagligt starka negativa egenskaper som förknippas med vetenskapens motsatser. De ingår alla i samma kategori av ”pseudovetenskaplig irrationalism” och förknippas, som vi sett exempel på i uppropet ovan, med risken för att bli sjuk, svag och utnyttjad och associceras med antidemokratiska hållningar. Man kan säga att dessa motbilder är antivetenskapliga då de ger uttryck för en allmän och explicit vetenskapsfientlighet. ”Pseudovetenskapen” och antivetenskapen patologiseras och följaktligen måste människors ”motståndskraft mot irrationalism” ökas.

3. Vetenskapens avvikelser tecknas i skarpa negativa färger och beskrivs i ett dramatiskt tonläge. Det är en fråga om antingen rätt eller fel, antingen gott eller ont. ”Pseudovetenskapen” utgör en hotbild och måste därför aktivt ”bekämpas”. Föreningens ambition är att kritiskt granska olika ämnen ”där felaktiga föreställningar fått stor spridning” i syfte att rensa ut dessa. Som vi sett är en negativ effekt av vetenskapens goda renommé att ”även personer vars uppfattningar saknar sakligt stöd gärna påstår sig vara vetenskapliga” (ibid), dvs. personer kan låna vetenskaplig legitimitet för att få sina egna projekt att framstå som vetenskapliga. En annan effekt är att de människor som lockas in i anti- och ”pseudovetenskapliga” kretsar själva riskerar att lida av detta. Det är alltså inte bara de oberättigade anspråken på vetenskaplighet som ifrågasätts utan också de sociala, psykologiska och medicinska effekterna som detta kan ha på människor. Utnyttjandet av vetenskapligheten blir en fråga om rätt och fel, sant eller falskt, fakta eller fantasier. Gränsdragningen är mycket skarp och tillåter inga gråzoner. Själva gränsdragningen är den centrala aktiviteten.

4. De misshagliga aktörer som i förordet till VoF-antologin Fakta eller fantasier identifieras som exempel på ”pseudo-” eller antivetenskap är en brokig samling. Det är: alternativmedicinska utövare; ”somliga kristna [som] hävdar att vetenskapen bekräftar den bibliska skapelseberättelsen”; ”hembygdsentusiastiska amatörhistoriker”; musikterapeuter, etc. I en ledare, ”Ska vi bara kritisera pseudovetenskap” (Folkvett 4/06), diskuteras vad som egentligen bör vara de kritiska objekten för VoF. Traditionellt är det ”pseudovetenskap” som har stått i fokus, alltså:

… enskilda påståenden eller hela teoribyggen som framförs med falska vetenskapliga anspråk. Det är alltså bara påståenden med vetenskapliga anspråk som kan bedömas som pseudovetenskapliga. Påståenden som inte framförs med sådana anspråk bör inte, oavsett hur felaktiga de är, kallas pseudovetenskapliga. (”Ska vi bara kritisera pseudovetenskap”, Folkvett 4/06)

Nu frågar man sig emellertid i denna ledare om det enbart är ”pseudovetenskap” som VoF vänder sig emot. Ta exemplet med en astrolog som yttrar sig i en fråga men som inte gör det i namn av vetenskap. Skall då föreningen låta bli att kritisera detta, funderar ledarskribenten. Nej, svarar denne på sin egen fråga, i föreningen bör man inte ”enbart kritisera sådant som falskeligen utger sig för att vara vetenskapligt grundat”. Man bör ägna sig åt mer än det. Här görs en hänvisning till paragraf 1 i föreningens stadgar som säger: ”Särskilt tar föreningen som sin uppgift att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt”. Det som är avgörande är alltså om frågan kan avgöras vetenskapligt, ”inte huruvida en viss anhängare till en idé framträder med vetenskapliga anspråk eller ej” (ibid. Emfas i original). Ledaren avslutas: ”VoF kritiserar all pseudovetenskap, men inte allt vi kritiserar är pseudovetenskap”. I en annan ledare, ”CSICOP och CSI” (Folkvett 1/2007) meddelas att den amerikanska systerföreningen har bytt namn från CSICOP (Committe for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal) till CSI (Committe for Skeptical Inquiry). Dess ledare sedan trettio år tillbaka, filosofen Paul Kurtz, anger flera skäl till namnbytet: att det var för långt; att det inte var en fördel att namnet innehöll ordet ”paranormal” (vilket kunde få utomstående att tro att man höll på med det); att verksamheten inte längre bara handlar om det paranormala. Detta är en utveckling som också den svenska föreningen har genomgått, vilket syns av den tidigare texten.

5. Som vi tidigare har sett så är det mycket vanligt att man gör gränsdragningar mellan kunskap som är rätt och fel. Orden ”rätt” och ”fel” används således ofta för att karaktärisera vetenskapen och dess motsatser. Detta sätt att beskriva kunskaper i termer av god och dålig, rätt och fel, fakta eller fantasier, vetenskap eller villfarelser, innebär en generell dikotomisering av former för kunskapsproduktion. Den återkommande och retoriskt centrala dikotomiseringen mellan ”fakta” och ”fantasi” gör anspråk på att det enkelt går att särskilja dessa från varandra. När en sådan uppdelning väl har skett blir det också relativt enkelt att döma. Eftersom det inte huvudsakligen är en fråga om att exempelvis visa varför den goda vetenskapen är god, som vi sett ovan, utan en fråga om att göra den goda vetenskapen till just detta enbart genom att peka på dess motsatser tillämpas en indirekt dialogisk princip (REF). I en ledare, ”Kan god forskning vara obegriplig?” (Folkvett 1/2006) diskuteras exempelvis hur det ”stormat” kring Uppsalaprofessorn Eva Lundgren och man undrar ”[h]uruvida Lundgrens forskning varit bra eller inte”, dvs. man gör en ganska komplicerad fråga väldigt enkel som ett val mellan två alternativ: god eller dålig, begriplig eller obegriplig.

Väktandet som en publik och offentlig verksamhet

I en annan mening av uttrycket ”vetenskapens publika väktare” kan man syfta på hur själva väktandet av vetenskapen avsiktligt är en publik och offentlig verksamhet. Detta är någonting som är av stor vikt inom föreningen med dess folkbildande roll, dvs. med ambitionen att popularisera och synliggöra kritiken av ”pseudovetenskap”. Väktandets publika karaktär har att göra med hur man betraktar vetenskapen, dvs. som en offentlig och transparent verksamhet öppen för kritik och synpunkter. På samma sätt är väktandet av vetenskapen någonting som bör ske i samma anda. Väktandet av vetenskapen bör särskilt vara populärt tillgängligt för människor som inte annars har tillgång till vetenskapen och dess metoder för gränsdragningar (jfr. synen på publiken nedan). De flesta som är verksamma i föreningen VoF är universitetslärare och –forskare, men i rollen som VoF-granskare uttrycker de sig på ett helt annat sätt. Man kan säga att de har (åtminstone) två roller: som en del av den vetenskapliga ordningen men också som några som står utanför denna.

1. VoFs offentliga granskning av ”pseudovetenskapen” liknas vid en kamp (jfr. ovan). Irrationalismen skall ”bekämpas”, heter det. I stycket från stadgarna som citerades ovan sägs att föreningen ser som sin uppgift ”… att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer…” (Ledare i Folkvett 4/2006; min emfas). Det man kämpar emot beskrivs i starkt konfrontatoriska termer, exempelvis som som ”vetenskapsfientligt”. Ibland beskrivs motståndarna som ”mörkermän”, t ex i samband med en ledare som handlar om skolmyndigheternas ställning i frågan om religiösa friskolor (Folkvett 3/2006). Den amerikanska föreningens tidigare akronym, CSICOP (uttalas ”psi cop”), antyder att skeptikerna kan ses som en slags poliser (”cops”) i vetenskapens republik. De polisiära och militära konnotationerna och metaforerna är påtagligt förekommande i VoFs argumentation och retorik. Med ett sådant språkbruk är det inte främmande att tänka sig att de ser sig själva som en slags ordningsvakter med polisiära befogenheter och, i överförd mening, med tillgång till militära metoder. Kontexten för deras interventioner i kunskapsfrågor är den pågående kampen mellan rätt och fel.

2. Rollen som ”poliser” är inte den enda som VoF-ledamöterna erbjuder sig själva, utan väktandet av vetenskapen knyter dem även till den gode medborgarens frivilliga ansvarstagande, vilket snarare leder tankarna till individens ansvar för det oavslutade upplysningsprojektet. David Hess citerar på denna punkt skeptikern Kendrick Frazier som i förordet till en av sina böcker säger följande:

[I]f an informed and rational citizenry is indeed important to a democracy (as I believe it is), then scientists have the obligation to help the public understand the difference between sense and nonsense, good science and bad science, scientific speculation and outright fantasy. (Frazier 1986:xii, citerad av Hess 1992:87).

Forskarna utgör de informerade och rationella medborgarna och deras roll i vetenskapens republik innebär den medborgerliga skyldigheten att ansvarsfullt medverka till demokratins mål. För forskarna innebär detta att hjälpa allmänheten (”to help the public understand”) att förstå den grundläggande gränsdragningen i kunskapsproduktionen, den som skiljer god från dålig vetenskap. Vetenskapsmännen har dubbla roller, dels som medlemmar av den vetenskapliga ordningen och dels som samtidigt stående utanför denna med ett ben i folkbildningens tjänst. Denna dubbla position gör dem skickade att ”hjälpa” allmänheten att förstå. David Hess diskuterar skeptikernas dubbla roller utifrån den amerikanska kontexten med exempel hämtade från populärkulturen. Han nämner konventionerna kring superhjältarnas identiteter i populärkulturen. Sådana hjältar i kampen mot brottsligheten och det onda som Superman och Batman har bägge en civil identitet utöver sin identitet som superhjälte vilket bl. a innebär tillgången till övernaturliga krafter. Det centrala är kanske inte parallellen med superhjältarna, en jämförelse som haltar i den svenska kontexten, utan förekomsten i populärkulturen av aktörer med dubbla roller som optimeras i kampen mot ondskan.

Det uppdrag som utspelas i offentligheten formuleras inte enbart i termer av kamp, utan också som ett tålmodigt och systematiskt arbete i folkbildningens tjänst, vilket inte minst blir tydligt i föreningen namn, Vetenskap och folkbildning. Detta tålmodiga arbete utförs med hjälp av förnuftet, argumenten och informationen. Genom ökad kunskap om vetenskapens metoder och resultat ökar människors ”motståndskraft” mot irrationalismen, heter det i uppropet som citerades ovan. Man vill ”sprida saklig information (…) i frågor som kan avgöras vetenskapligt”. Detta sätt att arbeta stämmer också med det ideal om den informerade och rationelle medborgaren som Frazier förespråkar men det leder också tankarna till det preventiva förnuftet som vill skydda och kanske vaccinera medborgarnas ”motståndskraft” mot potentiellt negativa influenser. Vi ser här ett exempel på patologiseringen av ”pseudovetenskapen”.

I förordet till Fakta eller fantasier förklaras vilka motiv som finns för utgivningen av sådana böcker: ”Det är inte svårt att motivera utgivningen av böcker i denna granskande genre.” (Jerkert 2007:8). Genren beskrivs som ”granskande” och det påpekas inledningsvis hur lätt det är att motivera dem. En sådan formulering som”[d]et är inte svårt att…” är en effektiv öppning i en argumentation där man vill göra läsaren välvilligt inställd till det som kommer senare. Man vill ge intrycket av att det finns en mängd motiv som närmast förklarar sig själva. Han fortsätter: ”De utgör motvikter mot alla de felaktigheter som florerar i berörda ämnen, och kan förhoppningsvis fungera både som informations- och inspirationskällor vid fortsatta granskningar av pseudovetenskap.”(ibid). Själva motivet som lyfts fram är att granskningarna utgör ”motvikter mot alla de felaktigheter” som förekommer i vissa ämnen. För att detta motiv skall uppfattas som giltigt förutsätter det att man accepterar att det finns en mängd felaktigheter i vissa ämnen. Men formuleringen säger något mer fundamentalt, nämligen att dessa felaktigheter finns. Uppdraget i offentligheten är att informera om dessa men också att inspirera till fortsatta granskningar. Den som skall inspireras är läsaren av boken med artiklar som ursprungligen har varit publicerade i Folkvett. Inspirationen är en önskvärd konsekvens av att ha tagit del av informationen och således vill man att det goda beteendet skall spridas bland läsarna, som en ”motvikt”. Med denna typ av argument placerar sig föreningen något mer diplomatiskt i en samhällelig diskurs där flera parter ingår.

Föreningens medlemmar engagerar sig i ämnen ”där felaktiga föreställningar fått stor spridning” (ibid:7). Som vi tidigare har sett så säger föreningens stadgar att detta inte begränsas enbart till ämnen som har att göra med paranormala fenomen, ”pseudovetenskap” eller påståenden som framförs med vetenskapliga anspråk, utan alla frågor och ämnen ”som kan avgöras vetenskapligt”. Formuleringen innebär förvisso en form av avgränsning men i sammanhanget öppnar det för en mängd av frågor och ämnen som kan vara potentiella arenor för spridningen av felaktigheter. Det offentliga uppdraget för föreningen Vetenskap och Folkbildning blir därför närmast oändligt.

3. De dubbla rollerna både som medlemmar av vetenskapens ordning och som de som står utanför denna ordning bidrar sannolikt till att förstå hur självklart det blir för dem att agera i olika sammanhang. När de anser att vetenskapen inte på egen hand klarar av sina uppgifter gör de utryckningar, interventioner för att rädda vetenskapens anseende. Medlemmarna i VoF utgör en grupp självutnämnda kvalitetsgranskare som på frivilligt initiativ rycker ut till försvar för vetenskapen så snart denna uppfattas vara ifrågasatt eller hotad, närmast som en frivilligt organiserad insatsstyrka. I någon mening kan man säga att de därmed tar på sig en uppgift som innebär att de står utanför eller kanske rentav över systemet för kvalitetsgranskning i vetenskapen. Under den återkommande rubriken ”högskolans lågvattensmärken” (se även en antologi med samma namn) diskuteras i Folkvett exempel på hur forskning och undervisning brutit samman i förhållande till de vetenskapliga kvalitetskraven. Ett illustrativt exempel på detta, som också visar flexibiliteten i de dubbla rollerna, är när filosofen Martin Peterson öppet kritiserar en sociolog för att denne i kurser använder undermåliga läroböcker utgivna på eget förlag (Peterson 2006). När den indignerade Peterson inte tycker sig få tillräckligt gehör för sin kritik i offentligheten (lokaltidningen) börjar han känna sig uppgiven och agerar okonventionellt, precis som en skeptiker kan göra. Han ringer helt sonika till rektorn för Luleå Tekniska Universitet ”som snabbt hälsade mig välkommen”. När han i artikeln återberättar denna okonventionella intervention så förmedlar han en belåten anda av hemlighetsfull och kollegial konsensus: ”Exakt vad som sades i det samtalet vill jag inte gå in på här.” (ibid:33). Den kritiserade kursen lades ner och den hjältemodige Peterson, den goda vetenskapens försvare, konstaterar nöjd: ”Tydligen har förnuftet tillåtits segra till slut” (ibid). Den kvalitetsgranskning som LTU alltså inte själv klarar av löser den skeptiske hjälten på ett okonventionellt sätt genom att ringa till (eller kanske rättare: skvallra för) rektor. Den dubbla rollen innebär att man utan problem kan ställa sig utanför den vetenskapliga ordningen och även utanför dess konventioner. Det är naturligtvis inte olagligt att ringa till rektor när man är oense med en kollega, men det hör inte till vanligheten, såvitt jag vet, att vetenskapliga konflikter löses på det sättet. Det kanske inte heller hör till vanligheten att man, som Peterson, förväntar sig att den administrativa makten skall ingripa med sanktioner i frågor som kan avgöras vetenskapligt. Denne har därmed ogiltigförklarat LTUs eget system för kvalitetsgranskning och utmanat detta genom att ställa den högst ansvarige till svars. Precis som superhjältarna, skriver Hess, kan skeptikerna ibland överskrida vetenskapens ordning och det är precis vad Peterson gör med sitt telefonsamtal: “Just as superheroes may overstep the boundaries of the law in order to preserve the rule of law, so skeptics may overstep the boundaries of scientific methods in order to preserve the rule of science” (Hess 1992:88). Det lilla övertrampet i Luleå motiveras av Petersons starka vilja att försvara den goda vetenskapens ställning.

4. Uttryck som ofta används om skeptikernas verksamhet är ”kritik”, ”granskning” och att ”granska kritiskt”. Detta är uttryck som samtidigt ofta används i mer konventionella vetenskapliga sammanhang för analys och bedömning av vetenskapliga arbeten, exempelvis i peer review, vid seminarier och disputationer. Vad finns det då för likheter och skillnader mellan den kritik och granskning som bedrivs inom vetenskapen och den som bedrivs av VoF i relation till ”pseudovetenskap”? Inom föreningen skulle man nog hävda att det inte råder någon skillnad, för själva syftet är ju att tillämpa samma form av granskning som förekommer i andra vetenskapliga sammanhang. Vid en närmare analys visar det sig emellertid att det tonläge som används för kritiken och granskningen i VoF är betydligt hårdare än vad som annars är brukligt. Det är inte bara hårt, utan kan också vara grovt, humoristiskt och raljant vilket snarare leder tankarna till en annan populär genre nämligen grävande journalistik (jfr Eng. ”muckraking”, dvs. bokstavligt ”att gräva dynga”). Ett ord som ofta används på engelska om denna kritiska verksamhet är ”debunking”, dvs. en retorisk strategi som innebär att man visar hur fullständigt tokiga vissa anspråk är. Ett sätt att göra detta är att associera någonting oönskat med det bisarra och undantaget. I ledaren om Eva Lundgren (Folkvett 1/2006) beskriver man hur det ”stormat” kring henne. Som exempel på dessa stormar nämner man hur ”[h]on har väckt uppmärksamhet med bisarra uttalanden om rituella barnamord”. Om det är sant är detta påstående i sig ganska häpnadsväckande men det blir än mer bisarrt av att jämföras med ett fall från USA när det sägs vara en motsvarighet till uttalanden av Harvard-professorn John Mack som hävdat att många människor blivit kidnappade av utomjordingar. Det potentiellt tokiga i karaktäristiken av Lundgren förstärks genom att det associeras med något som om möjligt är än mer tokigt – det bisarra; undantaget. Som retoriska strategier är ”debunking” och förlöjliganden någonting som blir möjligt genom de dubbla rollerna. Det blir därmed möjligt att ställa sig utanför vetenskapens decorum med dess stilistiska förväntningar, på ett sätt som liknar det studentikosa: med det ena benet vid universitetet och det andra utanför.

5. I den ledare som redan nämnts, ”Kan god forskning vara obegriplig” (Folkvett 1/2006), diskuteras Uppsalaprofessorn Eva Lundgrens forskning. Begriplighet och obegriplighet av forskning blir i artikeln de centrala dimensioner av vetenskapens offentliga karaktär som diskuteras. I ledaren diskuteras debatten som följt mellan ”Lundgren och hennes akademiska tillskyndare” och hennes kritiker. De som försvarar Lundgren har bl. a använt argumentet att det är en skillnad mellan hermeneutik och positivism och anser sig därmed avfärda kritiken: ”Eftersom allt ju ändå är tolkning, verkar Lundgrens försvarare mena, behöver vi inte ta kritiken på allvar” (ibid). Ledarskribenten kritiserar detta argument för att avfärda kritiken mot Lundgren och anser att det är ”besynnerligt”: ”Dels tyder det på en oroväckande isolering att forskare tillhöriga en viss tradition vägrar ta emot kritik utifrån”. Kritiken, sägs det, skall bemötas sakligt helt oberoende av kritikerns kompetens, dvs. helt oberoende av om denne är hermeneutiker eller positivist. Begriplighet har alltså inte med perspektiv och förförståelse att göra. Man definierar här de villkor som bör råda för en god vetenskaplig diskussion. Radikala olikheter i vetenskapligt synsätt är således inte en giltig förutsättning för att ge kritik eller att avfärda kritik. I offentligheten där vetenskapen diskuteras skall sådana olikheter inte spela någon roll. Vad detta resonemang innebär är att det privilegierar de synsätt som gör det möjligt att diskutera alla frågor med exklusiva krav på begriplighet. Ledarskribentens slutsats är således:

Såvitt Folkvett kan se får inte forskningstraditioner vara obegripliga för varandra. Forskning måste kunna förstås, kommuniceras och kritiseras, även av dem som inte tillhör samma forskningstradition. Att forskning är genomskinlig är i själva verket en förutsättning för att den överhuvudtaget ska vara meningsfull. (Folkvett 1/2006)

I citatet propageras för vetenskapens öppenhet och transparens. Obegriplighet mellan forskningstraditioner får inte förekomma. Begriplighet definieras som att alla, även om de inte tillhör samma forskningstradition, ”måste kunna förstås, kommuniceras och kritiseras”. När detta inte är fallet blir det ett fall av obegriplighet som diskussionen kring Eva Lundgren är ett exempel på. Den sista meningen ger uttryck för åsikten att vetenskapens meningsfullhet förutsätter att den är genomskinlig. Vad detta innebär är att sådan forskning som inte lever upp till detta krav därmed saknar mening.

Rätten att offentligt granska, bedöma och kritisera andras arbeten ses som en självklar del av demokratins yttrandefrihet. Man jämför med vetenskapens peer review system som också handlar om att bli hårt ansatt av kollegor:

Det är då inte forskarna som personer som angrips. I stället gör kritikerna sitt yttersta för att smula sönder metodik och slutsatser, allt för att vara säkra på att det inte döljer sig några misstag eller underlåtelser. Alla som vill ha något godtaget som vetenskapligt underbyggt måste vara beredda på att se sina påståenden ifrågasättas hårt. (Folkvett 3/2007)

Om man inte vet hur kritiken fungerar inom vetenskapen så kan man tro sig utsatt för en häxjakt, men så är alltså inte fallet enligt ledarskribenten. Vad som inte diskuteras i detta sammanhang är att tonläget i de olika formerna av kritik skiljer sig starkt från varandra och att den konventionella vetenskapen egentligen inte har någon plats för förlöjliganden och ”debunking”.

6. I samma ledare jämförs med en helt annan genre, TV-programmet Plus där man granskar konsumentprodukter. Man pekar på att programledaren Sverker Olofsson ibland har ett skarpt tonläge men ingen skulle väl vilja anklaga denne för att inskränka yttrandefriheten: ”alla förstår att det handlar om konsumentupplysning” (ibid). Analogin med Plus bär långt för skribenten menar att det som man sysslar med inom VoF kan ses som en form av konsumentupplysning: ”Man kan dra en direkt parallell till Vetenskap och Folkbildning, som bedriver konsumentupplysning i frågor som kan avgöras vetenskapligt. Skillnaden är att Sverkers [Olofsson; programledaren för Plus] soptunna är mera känd.” Konsumentupplysningen är således en annan hjälteroll som skeptikerna ikläder sig. Att vara den vaksamme konsumenten (”consumer watchdogs”) gentemot kommersiella och andra intressen är också något som Hess finner i sitt amerikanska material där skeptikerna lanserar sig som en konsumentrörelse som “counters other-worldly spirituality with this-worldly consumer protectionism” (Hess 1992:88). Intressant i sammanhanget är att ledarskribenten nämner att det i konsumentupplysningen förekommer en soptunna. Visserligen är Sverker Olofssons soptunna mera känd än den som VoF använder, men aktiviteten - att sopa bort, slänga bort och städa ut - är densamma.

Den publika och offentliga de-legitimeringen av vissa former av vetande är central för skeptikerna. Man är mån om att ”pseudovetenskapen” skall vederläggas på ett öppet och tillgängligt sätt. Viljan att avslöja de falska vetenskapliga anspråken och viljan att upplysa allmänheten är två delar av samma aktivitet. Trots hänvisningen till demokratiargumenten om öppenhet, transparens och den rationelle medborgarens ansvar finns det dock hos skeptikerna ett elitistiskt drag eftersom de redan vet vad som är rätt. Deras demokratiuppfattning kan sägas vara elitistisk och paternalistisk för de kan tryggt agera som granskare för offentlighetens räkning. De dubbla rollerna gör att de kan använda okonventionella metoder och andra kritiska tonlägen. I Sverige har det blivit strategiskt viktigt för skeptikerna att söka samarbeta med medierna och de lärda sällskapen. Vanligen går detta till så att skeptikerna ordnar seminarier dit journalister som vanligen bevakar frågor om vetenskap kan få komma för att veta vad som gäller. Således försäkrar man sig att deras röst skall höras i offentligheten utan att i onödan bli motarbetad av mediernas sensationslystna skriverier. Tillgången till de lärda sällskapen bidrar till att legitimera föreningens gränsdragningar.

Väktandet av publiken

Föreningens roll i offentligheten innebär att värna och vakta vetenskapen, att skydda den från att bli associerad med missbruk och att stärka dess status. Som vi har sett förstår man detta som en viktig demokratisk handling men det är också något som man anser kan skydda sjuka och svaga människor som annars riskerar att råka illa ut. När VoF gör utryckningar till vetenskapens försvar är det alltså i viss mån i rollen som allmänhetens ställföreträdare. Synen på publiken/allmänheten som svag och i behov av riktig information är ett påfallande drag i föreningens vilja att kommunicera vetenskap.

1. Att hjälpa allmänheten kan i första hand ses som en service för demokratin: ”Allmänheten har rätt till välunderbyggd information även i dessa ämnen. Vad är fakta och vad är fantasier?” (Jerkert 2007:7). Vi har också sett ovan att detta är en generell ambition i skeptikersammanhang. Den information som erbjuds skall vara ”välunderbyggd” något som antyder att det finns information som inte har denna egenskap. Den avslutande frågan (”Vad är fakta och vad är fantasier?”) formuleras i form av den bland skeptiker så vanligt förekommande tudelningen av kunskapsproduktionen i kategorierna sant och falskt, fakta eller fantasier. Allmänhetens rätt till information möjliggörs genom den informationsförmedling som kan utföras av dem som kan särskilja fakta från fantasier. Vad som därmed också sägs är att allmänheten exponeras för information som de själva inte kan ta ställning till. De klarar inte av detta på egen hand utan behöver ”hjälp”. Man kan alltså inte utgå från möjligheten att allmänheten själv kan göra den nödvändiga gränsdragningen mellan fakta och fantasier.

2. Några ledarartiklar i Folkvett handlar om skolan och även där kommer synen på allmänhetens hjälpbehov fram. Diskussionerna om skolan fokuserar på barn och ungdomar men andra texter har en mer heterogen grupp i åtanke för sina folkbildande syften. I bägge fallen handlar det om att identifiera sårbara och hjälplösa grupper som är exponerade för hotbilder. I ledaren ”Skolan och vetenskapen” (Folkvett 2/2006) diskuteras vetenskapens ställning på olika nivåer i utbildningssystemet. Lagen slår fast att högskoleutbildningen skall bygga på vetenskaplig grund men någon motsvarande formulering förekommer inte i skollagen. Ledarskribenten frågar sig varför en sådan formulering saknas och funderar på om vetenskapens skulle vara mindre viktig på lägre nivåer. Det entydiga svaret på den frågan är nej:

Vetenskap är det systematiska sökandet efter kunskap. (…) Vad det handlar om är inget annat än att förbinda sig att förmedla vad man har sakliga skäl att tro är sant – och vice versa, att inte förmedla vad man har sakliga skäl att tro inte är sant. (Folkvett 2/2006)

I kommentaren menar man att förmedlingen av sann kunskap till skillnad från den som inte är sann borde vara en angelägen och grundläggande uppgift också för lägre nivåer i skolan. Skribenten spekulerar om vad denna avsaknad beror på och efter att ha uteslutit ren försumlighet gissar denne att det kan bero på en rädsla för konsekvenserna. Exempelvis konfessionella men även ideologiskt baserade skolor som Waldorfskolor skulle få mycket stora problem. Men problemet gäller alla skolor som gett ett utrymme för ”direkt antivetenskapliga element”:

I vetenskaplighet ingår god källkritik. Hur ska man förklara att källkritiken gör halt vid vissa skrifter? Ska man i religionsämnet inte behöva ta hänsyn till relevant forskning? Även skolor med antroposofisk inriktning skulle behöva se över sitt stoff. Inte heller i skolor utan specialprofil råder brist på exempel på att direkt antivetenskapliga element letat sig in i undervisningen. (Folkvett 2/2006)

Skribenten menar att den vetenskapliga källkritiken måste ha fullständig giltighet och att det inte går att göra undantag för religionsämnet. Källkritiken kan inte sättas ur spel vid vissa skrifter. Det finns ”kort sagt jobb att göra” konstaterar skribenten om man med vetenskaplig källkritik som ledstjärna ska granska religionen i skolan, antroposofin och alla som låtit ”direkt antivetenskapliga element leta[t] sig in i undervisningen”. Skribenten målar här upp en hotbild som innebär att den svenska grundskolan, både den konfessionella och den allmänna, är utsatta för antivetenskaplig information. Eleverna i skolan är därmed offer. Skribenten argumenterar för att kravet på vetenskaplig grund inte borde ta hänsyn till de ovanstående konsekvenserna annars ”måste man nog fundera på skolans uppgift” (ibid). Kravet är att skollagen skall kompletteras med ett tillägg motsvarande det som återfinns i högskolelagen, på så sätt kan man mest effektivt fostra samhällets medborgare enligt vetenskapens lagar. Detta krav skall emellertid inte förstås som ett sätt att införa tankeförbud i skolan: ”Nej. Man får självfallet tro på vad man vill, men att vilja använda skattepengar för att i skolan lära ut saker som strider mot god vetenskap är något helt annat än att tro privat” (ibid). I en anda av liberal tankefrihet uppmuntras att människor får tro vad de vill. Gränsen går emellertid vid hur sådana tankar finansieras och konklusionen är att skattepengar endast kan användas för att finansiera det som inte strider mot god vetenskap. Därmed skiljer man den privata sfärens tankefrihet från en mer dogmatiskt inriktad skola där tankefrihet inte råder.

3. I en annan ledare, ”Flat skolmyndighet” (Folkvett 3/2006) refereras till den tidigare ledaren om bristen på formellt krav för vetenskaplig grund i den svenska skolan. Exemplet är Andreasgymnasiet och man ifrågasätter deras rätt att undervisa om ”så kallad intelligent design (ID)” (ibid), något som väckt uppmärksamhet och har lett till att Skolverket fått flera anmälningar. Skribenten ställer frågan om detta betyder att Skolverket i sin tillsyn och kvalitetskontroll verkligen ”accepterar rena stolligheter” (ibid). Man citerar ut skolinspektörernas rapport som vittnar om att det på skolan faktiskt finns utrymme för att behandla olika teorier vid sidan av varandra, något som skollagen också förutsätter. Skribenten vänder sig här mot denna aspekt av inspektörens rapport och slutsatsen är att diskussioner av detta slag inte bör uppmuntras:

Diskussion är naturligtvis i grunden ett sympatiskt arbetssätt. Tro eller ideologier som inte är mer eller mindre sanna kan diskuteras vid sidan av varandra. Detsamma gäller vetenskapliga teorier, under förutsättning att teorierna har en rimligt jämnstark ställning. (Folkvett 3/2006)

Att ställa olika tro och ideologi vid sidan av varandra i en diskussion uppfattas i grunden som sympatiskt men det gäller bara om teorierna är jämbördiga. Vetenskapliga teorier har en stark ställning men religion, antroposofi eller ”antivetenskapliga element”, för att ta exempel från den tidigare diskuterade ledaren, har det inte och förtjänar därför inte heller att förekomma i en diskussion. Det gäller inte heller intelligent design. ID-rörelsens ideologi jämförs med dem som förnekar Förintelsen:

Just detta, att ge något status som diskussionsfråga, är en medveten strategi. Historierevisionister har arbetat hårt för att göra Förintelsens existens till något som kan diskuteras. ID-rörelsens ideologi är en annan, men tillvägagångssättet detsamma. Det till synes oskyldiga förhållningssättet att ha ett öppet sinne blir allt annat än oskyldigt när det utnyttjas av mörkermän. (Folkvett 3/2006)

Återigen framställs eleverna som offer i en kamp där vissa ideologier försöker att göra sina ideologier till en diskussionsfråga. Själva viljan att ”ha ett öppet sinne” är allt annat än oskyldigt ”när det utnyttjas av mörkermän”. Skribenten avrundar sin ledare med att utkräva ansvar från Skolverket som ”måste ha kunskap och civilkurage nog för att kunna dra en gräns mot den avgrund som tar vid där vetenskapen slutar” (ibid). Där inte vetenskapen råder öppnas alltså avgrunden. Skeptikerna uttrycker sig här återigen på ett dramatiskt och eskatologiskt vis.

4. I ytterligare en ledare om skolan ”Vetenskapen kommer före vetenskapsteorin” (Folkvett 2/2007) diskuteras relationen mellan teori och praktik i skolans naturvetenskapsundervisning. Det konstateras att eleverna i skolan ibland intresserar sig mer för det ena än det andra. I själva undervisningen kommer ofta praktiken först, sedan teorin och först på högskolan blir teorin mer självständig. På samma sätt, menar man, borde det vara med vetenskap:

Undervisningen bör ta sin början i vetenskapen själv. Vilka metoder använder man i olika vetenskapsgrenar? Varför använder man dessa metoder? Varför kan man lita på metoderna? Hur har man kommit att bli så övertygad om vissa vetenskapliga resultats riktighet? Vad skulle krävas för att sådana resultat ändå skulle visa sig vara fel? Och så vidare. Man bör inte fördunkla det faktum att vetenskapens mål är att nå sann kunskap. (Folkvett 2/2007)

Poängen är att det borde vara samma relation mellan praktik och teori när det gäller undervisning om vetenskap och vetenskapsteori. Diskussioner om exempelvis sanningsbegreppet hör hemma inom vetenskapsteorin och kan bara föras efter undervisningen i vetenskap. Att exempelvis förstå skillnaden mellan logisk sanning och empirisk sanning blir bara meningsfullt om man redan vet vad vetenskap är:: ”Eftersom så gott som all vetenskap handlar om att systematisera empirisk kunskap, kan vetenskap inte nå fram till absoluta sanningar, endast till preliminära sanningar som är föremål för ständig prövning – och omprövning” (ibid). Att sanningen är preliminär skall dock inte, menar skribenten, tolkas som att vetenskaplig kunskap är preliminär. Det vore ”en riskabel taktik”, säger denne, att vara ödmjuk och att presentera vetenskapliga anspråk som preliminära istället för absoluta. Det är riskabelt för det kan få unga människor att ”få för sig” vissa saker: ”Särskilt unga människor, som inte har någon kunskap om vad vetenskap är eller vad den syftar till, kan få för sig att vetenskapens resultat inte är mer pålitliga än vilken information som helst, och att en åsikt är lika god som en annan” (ibid. Min emfas). Det riskabla är alltså att man riskerar att inge unga människor uppfattningen att vetenskapen bara är provisorisk i liket med annan information. Även om så är fallet i egentlig mening, är detta riskabelt.

DISKUSSION

Föreningen Vetenskap och Folkbildning med sitt upplysnings- och folkbildningsuppdrag arbetar aktivt för att identifiera och bekämpa motsatserna till det moderna/vetenskapliga. Detta sker i syfte att minska och eliminera dess betydelse i samhället för att istället bereda vägen för rationalisering och sekularisering. Skeptikerna kan ses som ”vetenskapens publika väktare”, en frivillig vaktstyrka bestående av akademiker som fyller funktionen av självutnämnda kunskapspoliser. Föreningarnas särskilda roller i olika länder har ännu ej varit föremål för kulturjämförande analys, men med kännedom om den svenska och amerikanska kontexten är det min uppfattning att föreningarna fyller olikartade funktioner i de bägge länderna.[1] I USA är föreningen mer exklusivt akademisk men beroende på den politiska kulturen har den en något mindre roll att spela på den offentliga arenan. I Sverige har föreningen tillgång till de lärda sällskapen som Kungliga Vetenskapsakademin och har varit mer offensiva i sin vilja att undervisa journalister vilket därmed lett till ökad synlighet. Skeptikernas relation till medierna i Sverige är privilegierad och de arbetar aktivt med seminarier för att försäkra sig att inga journalister motarbetar deras sak.

Skeptikerna som en ”community of disbelief”

Skeptikerna kan förstås som en “community of disbelief” (Hall 2000), alltså som en gemenskap för de som aktivt misstror. Deras uppdrag är att inte tro. Uppdraget är också att avslöja de troende som skojare. Skeptikernas tro är samtidigt misstron och förnuftet. Det främsta syftet med denna ”community of disbelief” är att de ”pseudovetenskapliga” idéerna skall identifieras, vederläggas och bekämpas. ”Rena felaktigheter” skall påtalas liksom ”missbruk” av den vetenskapliga metoden, på det att dessa irrläror systematiskt skall befrias från dess vetenskapliga anspråk. I sin ihärdiga kritik av vetenskapens motsatser och all form av ”pseudovetenskap” återskapar skeptikerna ett bestämt sätt att veta som utgår från en naturvetenskapligt orienterad logisk positivism samtidigt som de mindre medvetet också aktivt reproducerar modernitetens motsats, dvs. det som de kritiserar.

Den skeptiska rörelsen arbetar med en skarp dikotomisering som drar gränser mellan sant och falskt, skiljer fakta från fantasi, drar gränser mellan vetenskap och villfarelse. De står för en radikal dualism som jag i ett annat sammanhang liknat vid den manikeiska lärans syn på kampen mellan ljus och mörker (Forstorp 2008). I likhet med manikéerna menar skeptikerna att det finns en stark vilja att frigöra ljusets eller sanningens princip i denna dualism (Gripsrud 2000:181-185). Skeptikerna utgör ett intressant exempel på hur ”sätt att veta” som framställs som självklara och naturliga, aktivt är verksamma i de-legitimeringen av vissa former av vetande.

Som David Hess påpekar i sin Science in the New Age fyller skeptikerna en viktig social funktion genom sina avslöjanden. Det är självklart, menar han, att det måste finnas en kritisk diskussion i samhället om olika kunskapsanspråk. I likhet med Hess menar jag dock att den värld som skeptikerna kritiserar inte kan reduceras till det som en av rörelsens förgrundsfigurer Martin Gardner kallar ”cranks, crackpots and charlatans”. Många människor är ytterst seriösa i sitt sökande efter alternativa sätt att uppleva mening, andlighet, helande och paranormala upplevelser. För skeptikern kan detta framstå som villfarelser och fantasier och denne har naturligtvis rätt att yttra sig och bedriva opinionsbildning i frågan. Sådana rationalistiska avslöjanden kommer dock knappast att kunna övertyga den person som håller detta för giltigt. För den kulturanalytiskt intresserade STS-forskaren är ett mer fruktbart sätt att försöka förstå världen också från de andras perspektiv, så att ”the world of the paranormal may appear less as a silly turn toward irrationalism and more as an idiom through which segments of society express their conflicts, dilemmas and identities” (Hess 1993:159).

Hess använder ett tänkvärt citat från Clifford Geertz The Interpretation of Cultures (1973:109n) som devis för det första kapitlet i sin bok: ”[I]f the anthropological study of religious commitment is underdeveloped, the anthropological study of religious noncommitment is nonexistent”. Citatet kan förstås på flera sätt och Hess erbjuder själv inga explicita tolkningar men hans eget studium av skeptikerna skall givetvis ses som ett exmepl på detta. Citatet kan förstås som att ”religious noncommitment”, dvs. den starka icke-övertygelsen om det religiösa, också är ett fält som kan studeras vid sidan av studiet av mer traditionella religiösa övertygelser.

Skeptikerna utgör en grupp som tillsammans kultiverar en ”community of disbelief”. De har en gemenskap och det finns vissa antaganden som håller denna gemenskap samman. Deras ideologi innebär bl. a en stark tilltro till förnuftet och den form av vetenskaplighet som bl. a prioriterar logisk ordning, reducerbarhet och empirisk prövbarhet. Själva tvivlet och misstron mot det icke-vetenskapliga är en aspekt av denna tro. En annan aspekt är den starka tilltron till förnuftet och vetenskapen.

I Science in the New Age påpekar David Hess att en strategi hos skeptikerna är att framställa sig själva som autonoma och opåverkade av olika faktorer i samhället som exempelvis materiella och ekonomiska intressen eller irrationella psykologiska behov. Skeptikern (i sin roll som skeptiker) avstår gärna från de materiella vinsterna i form av professionella fördelar, avancemang eller prestigefulla publiceringar i sin kamp mot det ”pseudovetenskapliga”. Som kontrast framställs den irrationella Andra som representerar icke-vetenskapen som ett offer för kommersialism, religiös tro och diverse emotionella behov (Hess 1993:63). Det intressanta med detta är att denna demonstrativa självuppoffring och osjälviskhet för en större sak, det som Robert Bellah kallade ”heroic selflessness”, kan ses som ett sätt att placera sig själv vid sidan av det sociala och ekonomiska livet i fråga om att frivilligt avstå från prestige och profit. Hess refererar till Emile Durkheims definition av ”det heliga” som det som särskiljer (”setting apart”): “In locating skepticism on a plane above this-wordly values such as social prestige and material success, skeptics portray themselves as motivated by the loftier values of mind and reason rather than material interests and emotional needs. The paranormal, in contrast, is permeated by the economic and the social; it is the profane” (ibid). Visserligen är en sådan analys uttryck för en form av social och religiös reduktionism men det förtjänar ändå att påpekas att skeptikerna gärna placerar sig själva i en utvald kategori bortom denna världs drifter och kommersiella påtryckningar. I Durkheims efterföljd kan man alltså säga att de representerar ”det heliga” därför att de stoiskt visar sig vara oberoende av världsliga intressen. Skeptikernas dubbla natur (jfr. ovan) gör dock att de i slutändan inte behöver avstå från dessa fördelar eftersom de ändå oftast har en mer konventionell akademisk karriär att tänka på.

En annan aspekt hos skeptikerna som leder tankarna till det religiösa är deras vilja att se motståndarna som exponenter för religiös dogmatism. I Hess studie syns detta hos alla de tre grupperna när de ger varandra dessa egenskaper. Parapsykologerna menar att skeptikerna bedriver ett fanatiskt korståg mot deras egen vetenskap. De kallas för ”irrationella rationalister” och använder sig av apokalyptisk eller eskatologisk retorik i sitt tal om ”avgrunden” och de extrema hotbilderna mot vår värld. New Age-personer ser skeptikerna som ”den nya inkvisitionen” som representerar den vetenskapliga eliten. Denna elit har sitt eget prästerskap, ett inkvisitoriskt program, påvliga bullor (utfärdade av Martin Gardner i Skeptical Inquirer, och i Sverige av ordföranden i VoF), en propagandaavdelning (CSICOP numera CSI) och en dogmatisk teori som baseras i ”fundamentalistisk materialism” (Hess 1993:198, n29).

Exemplen från Hess gäller i första hand den amerikanska traditionen och denna är möjligen inte i alla delar jämförbar med den nordeuropeiska. Han menar t ex att skeptikerna i Nordamerika liksom de bägge övriga grupperna kan förstås som en del av den amerikanska religiösa traditionen: ”Like the Protestants of the seventeenth century, who attempted to weed out magic from their churches by smashing stained-glass windows and icons, the skeptics of the twentieth century issue blanket condemnations of popular superstition and call for purity in the church of science” (ibid:92). Visionerna av en hotad samtid tillsammans med hjälterollerna är gemensamt för dem alla.

Genom att placera skeptikerna i den religiösa tolkningsramen snarare än enbart som dess motsats vill jag peka på vad jag uppfattar som en blind fläck i deras strävan. De bärs fram av tvivlet och misstron, men också av en stark tilltro till vetenskapen.

Vetenskapens publika väktare

Alltsedan vetenskapens genombrott särskilt under 1600-talet i Europa har vetenskapen definierats som åtskild från andra sätt att erövra systematisk kunskap. Under 16- och 1700-talet skedde detta i kontrast både till monarkistisk och religiös absolutism. Immanuel Kant propagerade för människans myndighet i protest mot dåtidens ”epistemiska paternalism” (Fuller 2007:46) som innebar att ansvaret för kunskapen förflyttades från individen till någon som var auktoriserad att föreskriva vad som är sant och falskt, vanligen någon form av prästerlig elit. Kant betraktade detta som ett stadium före upplysningen som i sin tur innebar att den epistemiska paternalismen gick mot sitt slut. Det som vi mer konventionellt och stundtals automatiskt benämner ”den vetenskapliga revolutionen” kan inte förstås utan de kontinuerliga avgränsningarna från rivaliserande synsätt och imitatörer. Det vi kallar för de vetenskapliga ”framstegen” är således helt beroende av sådana avgränsningar som innebär att man skjuter något åt sidan eller lämnar det bakom sig. Definitionsprojektet ledde, menar Steve Fuller (2007:34), till ett demarkationsprojekt och detta var annorlunda främst i sin explicita fientlighet: ”…hostile to any default acceptance that a knowledge claim was scientific simply because it had been uttered by someone with scientific credentials or who drew on a presumptively scientific body of knowledge.” Under 1920- och 30-talen riktade sig fientligheten hos de logiska positivisterna i första hand mot marxismen och psykoanalysen, vilket kan ses som en parallell till motsvarande avgränsningar som skedde när skeptikerna, ofta i rollen av medicinare, försökte mota bort psykologin från dess anspråk på vetenskaplighet. I sin bok New Frontiers in Science and Technology Studies (2007) ser Steve Fuller demarkationsproblemet, dvs. frågan om vetenskapen kan eller bör avskiljas från annan form av kunskap och hur detta skall gå till som en av de allra viktigaste framtida frågorna att diskutera inom fältet teknik- och vetenskapsstudier. Även om jag inte alltid är överens med Fuller i hans resonemang och slutsatser så instämmer jag att det verkligen är viktigt att resa avgränsningsfrågan i detta sammanhang.

Jag har visat hur avgränsningsproblematiken är en högst aktuell fråga som hanteras på olika sätt av olika grupper. I denna studie har jag visat hur den hanteras av skeptikerna i Sverige i föreningen Vetenskap och Folkbildning. Gränsarbetets logik (”I’m scientific, you’re irrational”) är en central dimension av deras arbete i offentligheten. Flera av de egenskaper som Gieryn och Hess förknippar med gränsarbete har vi förekomma också i VoFs aktiviteter. För att knyta an till Gieryns diskussion om vid vilka tillfällen gränsarbetet särskilt uppträder (jfr. ovan), förefaller i synnerhet de två första vara aktuella. Målet är att expandera auktoriteten till nya områden bortom ”pseudovetenskapen” där frågor som kan avgöras vetenskapligt avgörs. Målet är också att monopolisera den professionella auktoriteten inte i första hand för att den råder en konkurrenssituation om resurser, men för att det råder en konkurrenssituation om vem som har rätt till benämningen vetenskap.

Föreningen Vetenskap och Folkbildning är inte unika i detta avseende. Såväl deras antagonister som mer konventionella vetenskapsmän ägnar sig fortlöpande åt att avgränsa sitt vetande från andra pretendenter, rivaler och discipliner. Det som är karaktäristiskt för VoF är således inte endast att de ägnar sig åt avgränsningar, utan snarare det fientliga, moraliserande och raljanta tonfallet, det entydiga försvaret för den etablerade (natur)vetenskapen, monopoliseringen av kunskapens metoder och intoleransen mot alternativa sätt att veta. Förvisso finns spår av sådan fientlighet samt de övriga egenskaperna också i kamper mellan olika discipliner såväl som bland skeptikernas motståndare. Det som motiverar att lyfta fram skeptikerna som ett exempel på denna form av avgränsningar är att de i Sverige har nått långt i att göra gemensam sak med medierna såväl som med en del av de lärda sällskapen. Skeptikernas agenda och metoder framställs som ett försvar för den demokratiska vetenskapen när de i själva verket kan ses som förvarare av den form av epistemisk paternalism och expertvälde som ursprungligen var ett av upplysningsprojektets främsta kritiska objekt. De demokratiska anspråken, deras vilja att ställföreträdande tala för ”folkets vett”, är en position som måste analyseras med avseende på dess antaganden och utgångspunkter. Skeptikerna tenderar att sträcka ut sitt uppdrag långt utanför naturvetenskapens och medicinens område, till beteendevetenskap, samhällsvetenskap och humaniora. Man diskuterar numera gärna feminism och postmodernism på samma sätt som man tidigare har diskuterat andlighet (Jersild 2005). Enligt min mening är det utan tvekan ett allvarligt bekymmer om skeptikernas agenda också blir den måttstock efter vilken kunskapsbildningen i dessa domäner bör bedrivas, eller om skeptikernas måttstock blir urvalskriterium för vilken undervisning som bedrivs vid universiteten. Anspråken på att vara ”vetenskapens publika väktare” är en roll som VoF tagit på sig och de kan ytligt framstå som välvilliga försvarare av allmänhetens bästa. Analysen av deras hållning visar snarare att de är aggressiva elitister som uttrycker förakt för en okunnig publik alternativt medkänsla för sårbara och lättlurade individer. De driver långvariga kampanjer mot oliktänkande i olika medier. Föreningens självpåtagna roll i den samhälleliga vetenskapskommunikationen är knappast en relevant position för de krav på vetenskapskommunikation och kontakt mellan medborgare och experter som ställs i vår tid (Irwin & Michael 2003).

REFERENSER

Bourdieu, Pierre (1992) Texter om de intellektuella. Stehag: Symposion

Collins, Harry & Trevor Pinch (1982) Frames of Meaning. The Social Construction of Extra-Ordinary Science. London: Routledge

Forstorp, Per-Anders (2006) “The construction of pseudo-science. Science patrolling and knowledge policing by academic prefects and weeders”, i VEST- Journal of Science and Technology Studies, Vol .18, nr 3-4, s.17-69, 2006.

Forstorp, Per-Anders (2005) “The construction of pseudo-science: Science patrolling and knowledge policing by academic prefects and weeders”, I VEST Journal of Science and Technology Studies Vol. 18, nr 3-4, 77-129.

Forstorp, Per-Anders (2008) “Magnetisörerna och den nya manikeismen: Den skeptiska rörelsen som vetenskapens publika väktare”, Bidrag till workshopen Vetenskapskommunikation som samproduktionen av vetenskap och dess publiker, Nobelmuséet, Stockholm den 8 februari 2008

Forstorp, Per-Anders & Jörgen Nissen (2006) “Gränsdragningar och gränsöverskridanden i högskolevärlden”, i Utbildning & Demokrati vol. 15, nr 2, s. 7-24, 2006

Fuller, Steve (1993) ”Disciplinary Boundaries and the Rhetoric of the Social Sciences”, i (red.) Ellen Messer-Davidow, David R. Shumway & David J. Sylvan Knowledges. Historical and Critical Studies in Disciplinarity, Charlottesville: University Press of Virginia, s. 125-149.

Fuller, Steve (2007) New Frontiers in Science and Technology Studies. Cambridge:Polity

Gieryn, Thomas (1983) “Boundary-work and the Demarcation of Science from Non-Science. Strains and Interests in Professional Ideologies of Scientists”, American Sociological Review Vol. 48 (1983) 781-95

Gieryn, Thomas F (1999) Cultural boundaries of science. Credibility on the line. Chicago: University of Chicago Press

Gripsrud, Jostein (2000) Mediekultur mediesamhälle. Göteborg: Daidalos

Hall, Stephanie A (2000) “Folklore and the Rise of Moderation Among Organized Skeptics”, in New Directions in Folklore 4:1.

Hess, David J. (1992) “Disciplining Heterodoxy, Circumventing Discipline: Parapsychology, Anthropologically”, I David J. Hess & Linda L. Layne (red) Knowledge and Society: The Anthropology of Science and Technology. Greenwich, CT: JAI Press, s. 223-252.

Hess, David J (1993) Science in the New Age. The Paranormal, Its Defenders and Debunkers, and American Culture. Madison: University of Wisconsin Press

Hess, David J (200X) Can Bacteria Cause Cancer? Alternative Medicine Confronts Big Science. New York: New York University Press

Irwin, Alan & Brian Wynne (1996) (eds.) Misunderstanding science? The public reconstruction of science and technology. Cambridge: Cambridge University Press.

Irwin, Alan & Mike Michael (2003) Science, Social Theory and Public Knowledge. Maidenhead: Open University Press.

Jerkert, Jesper (2007) (red.) Fakta eller fantasier. Föreställningar i vetenskapens gränstrakter. Stockholm: Leopard förlag.

Jersild, P. C. (2005) “Vart tog det svenska förnuftet vägen?” Dagens Nyheter, 13 februari, 2005.

Klein, Julie Thompson (1996) Crossing Boundaries. Knowledge, Disciplinarities, and Interdisciplinarities. Charlottesville & London: University Press of Virginia

Peterson, Martin (2006) “Den nya vetenskapen I Luleå”, Folkvett 4/2006.

Wallis, Roy (1985) “Science and Pseudo-Science”, Social Science Information 24 (3):585-601.

[1] Hess (1992) diskuterar de kulturella dimensionerna av debatterna mellan skeptiker, parapsykologer och new age-representanter och han gör detta utifrån en medvetenhet om att de alla delar en gemensam kulturell ram, nämligen den amerikanska kulturella kontexten. Om än inte i en explicit jämförande betydelse blir detta ändå ett viktigt bidrag till en förståelse av det kulturspecifika i dessa rörelsers uttryck i den nordamerikanska kontexten. På ett mer implicit sätt finns en kulturkomparativ dimension också i Hess arbete, men detta är något som han inte utvecklar, nämligen förhållandet att han själv tidigare har gjort motsvarande studier i Brasilien.