Notis 138, 23-03-2011, Daryl Bems rapport Feeling the future, en rapport som väckt stor uppståndelse och debatt om 9 experiment han gjort med Cornell-studenter som stödjer att vi kan veta något innan det inträffat, eller ”känna av” i förväg. Rapporten heter fullt ut: Feeling the future: experimental evidence for anomalous retroactive influences on cognition and affect (Journal of Personality and Social Psychology, 2011, Volume 100, Issue 3 (Mar)). Här finns också länk till den redaktionella kommentar som föregår artikeln.
/ GB
Daryl Bems artikel “Feeling the future: Experimental evidence for anomalous retroactive influences on cognition and affect” väckte stor uppståndelse redan hösten 2010 (se notis 128) och publicerades nyligen i Mars-numret av Journal of Personality & Social Psychology. Bem redovisar i artikeln resultaten av 9 experiment som han och hans medarbetare genomfört i syfte att undersöka om människor, i detta fall Cornell-studenter i någon mån är medvetna om/kan “känna av” framtida händelser. Resultaten stödde hypotesen. Daryl Bem börjar med att definiera det fenomen han studerat, prekognition (conscious cognitive awareness), att bli medveten om något, och premonition (affective apprehension), att få en föregående varning av en framtida händelse, som man inte på något annat sätt kunde ha förutsett genom att dra slutsats av någon information man fått på något känt sätt eller fått veta på något annat sätt, om man ska formulera det noggrant, GB. En av effekterna är på kognitiv nivå, den andra på känslomässig nivån. Som en extra personlig kommentar är det lämpligt att påpeka att experimenten bitvis är svåra att förstå och därför också svåra att översätta. /GB Innan abstract och sammanfattning ska jag ta med länken till den redaktionella kommentar som tidskriften publicerar. Detta är inte att bli förvånad över i samband med rapporter av detta slag, som går emot gällande paradigm. Länken är här. Från abstract: Denna artikel rapporterar nio experiment, som har involverat mer än 1000 deltagare och har testat för retroaktiv påverkan genom att ”kasta om tiden”, dvs kasta om ordningen mellan stimuli och respons/svar i väl etablerade psykologiska effekter, så att man mäter respons av framtida stimuli – svaren har alltså avgivits innan det man ska gissa på, har valts eller bestämts. Data presenteras för fyra effekter, där tiden är omkastad: att prekognitivt närma sig ett erotiskt stimuli och att prekognitivt undvika negativt stimuli, att retroaktivt ladda något (priming, inpumpat vetande) och att retroaktivt vänja sig, och retroaktivt underlätta påminnelse eller minnet. Alla utom ett av experimenten gav statistiskt signifikanta resultat, och den genomsnittliga effektstorleken, d var 0.22, p, d.v.s. sannolikheten att det bara är slump = 1.34 * 10-11. Variabeln Sensation seeking, en komponent i utåtriktad läggning, var signifikant korrelerad med hur man lyckades med psi i fem av experimenten. Skepticism inför psi diskuteras, frågor kring replikation samt också teorier om psi. Ur artikeln: Prekognition och premonition (=egentligen förvarning) är specialfall av ett mer generellt fenomen: den onormala (anomalous) påverkan bakåt-i-tiden (retroactive influence) av någon framtida händelse på en individs svar, vare sig individen är medveten eller omedveten om denna påverkan och oavsett om den upplevs kognitivt eller känslomässigt. Experimentella test av prekognition har rapporterats i mer än 50 år. De flesta av de tidiga experimenten har använt ett begränsat antal val (s k forced choice), där deltagarna fick en uttalad utmaning att gissa vilken av flera möjliga målbilder som skulle väljas ut vid en senare tidpunkt. Typiska mål att gissa på har varit ESP-kort med de fem zener-symbolerna, en rad av färgade lampor, sidan av en tärning eller visuella element på en datorskärm. När en deltagare korrekt väljer rätt målbild, betecknas det som en träff, och graden av framgång uttrycks typiskt som en grad av antal träffar, i procent av antal försök. En meta-analys av alla prekognitions-försök med begränsat antal val, publicerade i engelskspråkiga tidskrifter mellan 1935 och 1977 publicerades av Honorton & Ferrari (1989). Deras analys omfattade 309 experiment, med 62 olika försöksledare och med mer än 50 000 deltagare. Honorton och Ferrari fick en liten men konsekvent och mycket signifikant träffgrad (genomsnittlig z = 0.69, kombinerad z = 12.14, p = 6 x 10-27). De drog slutsatsen att detta totala resultat sannolikt inte på ett avgörande, signifikant sätt kunde ha påverkats, eller ”blåsts upp” av att inte alla rapporter har publicerats, den s.k. file-drawer-effekten, som bygger på att många neutrala, ”misslyckade” rapporter inte skulle ha publicerats. Det skulle behövas, konstaterar de, 46 studier som inte rapporterats, med i genomsnitt noll-resultat för varje rapporterad studie i denna meta-analys för att resultatet skulle bli icke-signifikant. På samma sätt som forskning i kognitiv socialpsykologi allt mer har satsat på studiet av kognitiva och affektiva processer som inte kan nås av det medvetna (conscious awareness and control) (Bargh & Ferguson, 2000) följer forskningen i psi samma väg, från explicita gissningsuppgifter med begränsat antal val till experiment som använder subliminala stimuli och implicita, indirekta eller fysiologiska svar. Trenden kan exemplifieras av flera färska ”presentiment”-experiment, med pionjären Radin, 1997, där individers fysiologiska reaktioner på emotionell ”arousal”/upprymdhet mättes när de tittade på en serie bilder på en datorskärm . De flesta bilderna var emotionellt neutrala, men vid slumpmässigt valda tillfällen visades en erotisk eller en negativ bild för att höja ”arousal”. Som väntat blev det stark emotionell arousal när dessa bilder visades, men det märkliga är att den höjda arousal kom några sekunder innan bilden visades, innan datorn valt den bild som skulle visas. Denna presentiment-effekt har också visats i ett fMRI-experiment som mätte hjärnans aktivitet (Bierman & Scholte, 2002) och i experiment som använder krevader av ljud, snarare än visuella bilder som stimuli för arousal (Spottiswoode & May, 2000). En granskning av presentiment-experiment före 2006 finns i Radin (2006, s. 161-180). Det har ännu inte gjorts någon formell meta-analys av presentiment-studier, men fram till 2009 hade det gjorts 24 studier med människor som deltagare, av vilka 19 var i förutspådd riktning, och cirka hälften var signifikanta. Två studier med djur har varit positiva, en marginellt och en betydligt. De flesta av experimenten som rapporteras i denna studie är del i denna trend mot presentation av subliminala stimuli och mätning av indirekta eller implicita svar. Vart och ett av dem modifierar en väletablerad psykologisk effekt genom att kasta om ordningen mellan händelserna, så att individens svar kommer innan stimuli har inträffat. I rapporten finns en tabell 1 med en översikt av de olika effekterna och deras motsvarande experiment där ordningen är den omvända. Den första väletablerade effekten är approach/avoidance, dvs att närma sig respektive undvika. Denna presentiment-studie utgör bevis för att vår fysiologi kan se fram emot eller förutse en annars oförutsägbar erotisk eller negativ stimuli innan det inträffat. En sådan förmåga skulle vara revolutionerande fördelaktig för reproduktion och överlevnad om organismen kunde fungera så att man närmar sig erotiskt stimulerande objekt och undvika negativ stimuli. Dessa två experiment utformades för att testa om individer kan göra så. I detta första experiment deltog ett hundra universitetsstudenter vid Cornell-universitetet. De satt 20 minuter framför en datorskärm där två gardiner visades. Bakom en av gardinerna fanns en bild, bakom den andra fanns ingen bild. Studenterna skulle klicka på den gardin, bakom vilken de trodde att en bild skulle visas. Genom alla 100 sessioner i detta experiment kunde deltagarna korrekt identifiera var den erotiska bilden skulle dyka upp oftare än de 50 % som normalt gäller av slumpen: 53.1 %, p=.01, d=0.25. De mer upplevelsesökande (sensation seeking) studenterna presterade bäst, och valde rätt gardin i 57,6 % av fallen (p < 0.001, d= 0,71). I experiment 2, att prekognitivt undvika negativ stimuli, d.v.s. att kunna förutsäga när negativ stimulus kommer och då undvika det. Här deltog 150 Cornell-studenter. Testet tog 15 minuter, vid varje försök, 36 till antalet, fick de se en bild och dess spegelbild sida vid sida, och ange vilken bild man tyckte bäst om. Sedan visar datorn snabbt en maskerad bild på skärmen. När personen valt bild, väljer datorn slumpmässigt en av de två att vara målbild. De gånger personer väljer den bild som datorn sedan väljer som målbild så visas en positivt laddad bild på skärmen subliminalt tre gånger. Och när personen väljer den andra bilden visar datorn subliminalt en negativt laddad bild (negativ valence, hög arousal). Bilderna visades med en viss variation, detta med arbetshypotesen att psi-effekten kunde vara starkare om den negativa bild man mest lyckades undvika, användes flera gånger till dess de till slut ”anropades”. Analyserna i detta experiment blev mer avancerade än för det första. Resultatet i detta fall blev att de i mer än 50 % av fallen valde den bild som blev målbild. I en tabell visas att alla de fyra analyser som gjordes gav jämförbara resultat, och visade signifikanta psi-resultat över alla 150 sessioner. I experiment tre, retroaktiv priming: Dessa experiment har blivit en viktig beståndsdel i kognitiv psykologi och kognitiv socialpsykologi. I ett typiskt affektivt priming-experiment får deltagarna så snabbt de kan, avgöra om en bild är trevlig eller otrevlig, och deras svarstid mäts. Strax innan bilden visas, visas snabbt ett positivt eller negativt ord; detta ord kallas prime-ordet. Man brukar svara snabbare om ”valence” för prim-ordet och bilden är kongruenta, dvs båda är positiva eller båda är negativa, jämfört med när de är inkongruenta. I vår retroaktiva version av denna procedur visades prime-ordet efter att deltagaren gjorde sin bedömning av bilderna. I detta test deltog ett hundra studenter. Försöket varade 15-20 minuter, med 64 enstaka försök. Denna retroaktiva procedur gav det resultat man förväntade sig; deltagarna var 15.0 ms snabbare på de kongruenta försöken än på de inkongruenta, p=.006, d=0.25. Ytterligare tre analyser gjordes. I experiment fyra: retroaktiv Priming II: experiment tre upprepades med ytterligare 100 studenter, med en stor och två mindre förändringar. Nu var det ett bestämt positivt och ett bestämt negativt ord knutet till varje bild, och det gjordes i förväg. De valdes för att vara semantiskt relevanta för bilden; t ex en bild av en korg med frukt parades ihop med ett positivt primord luscious och ett negativt prime-ord bitter, och en bild av en hotfull pit bull parades med det positiva prime-ordet friendly och det negativa threating. Datorn valde sedan slumpmässigt antingen det positiva eller negativa prime-ordet innan bilden visades (i proceduren framåt-priming) eller efter det att deltagaren hade svarat på bilden (i den retroaktiva priming-proceduren). I kontrast till den slumpmässiga proceduren i föregående experiment, gav denna procedur en genuin sampling-with-replacement, eller ”open-deck”-procedur för att avgöra huruvida gissningen skulle vara kongruent eller inkongruent. Som ett resultat av detta, fanns det inga sätt för deltagaren att förutsäga vilken sorts fråga som kommer härnäst. Resultaten var faktiskt identiska med de vi fick i föregående experiment.
Retroaktivt invänjande, habituering och inducerande, skapande av tråkighet. När individer utsätts för en häpnadsväckande eller emotionellt starkt stimuli uppvisar de normalt en stark fysiologisk reaktion (arousal). Om detta upprepas, minskar arousal, en process som är känd som habituering, tillvänjning. Om deltagarens reaktion minskar i början blir stimuli mer neutralt eller mindre negativt; om deltagarens reaktion är positivt i början blir det mera neutralt eller mindre positivt. I detta experiment 5, retroaktiv habituering I deltog ett hundra studenter, 63 kvinnor och 37 män. Syftet är att i en studie som tar 20-25 minuter, mäta de emotionella reaktionerna på ett stort antal visuella bilder, images, i en procedur som testar för ESP, utomsinnlig varseblivning. Varje försök berör två bilder. Först får man se de två bilderna bredvid varandra och får ange vilken av de två man gillar bäst. Sen får man titta passivt när bilderna visas lite snabbt på skärmen. Flertalet bilder är från mycket trevliga till lätt otrevliga, och för att undersöka många slag av emotionellt innehåll, varav några bilder innehåller mycket otrevliga bilder (t ex. ormar eller skador på en kropp.) I den retroaktiva versionen testet får deltagaren först se två bilder som matchar varandra, bredvid varandra, på en datorskärm, och får ange vilken av de två man gillar bäst. Datorn väljer sedan slumpmässigt en av de två att bli habituerings-bild och visar den subliminalt flera gånger. Detta första retroaktiva habituerings-experiment omfattar försök som antingen använder par av starka negativa bilder, eller par av bilder med neutrala kontrollbilder. Den retroaktiva habituerings-hypotesen är att personer vid försök med negativa bildpar, föredrar de målbilden före den andra på mer än 50 % av försöken. Resultatet stödde habituerings-hypotesen: Vid försök med negativa bildpar, föredrog deltagarna målbilden signifikant oftare än den andra bilden, p= .014, d= 0.22. Experiment 6, retroaktiv habituering II: 150 universitetsstuderande vid Cornell, 87 kvinnor och 63 män, deltog i denna upprepning och utvidgning av experiment 5. Viktigast var att denna upprepning tog med par av erotiska bilder. Hypotesen med retroaktiv habituering för dessa försök är den motsatta som den för negativa bildpar: deltagare borde föredra målbilden – den som upprepade gånger visas – på mindre än 50 % av de erotiska försöken. Vidare gjorde man två andra mindre ändringar: på basis av experiment 5 var vi bättre på att likställa ”populariteten” på de två bilderna i varje par. För det andra valde man olika negativa och erotiska bilder för män resp. kvinnor. Båda de retroaktiva hypoteserna kunde bekräftas. På gissningar med par av negativa bilder, föredrog deltagarna målbilden signifikant oftare än den bild som inte var målbilden, 51.8%, så det var en lyckad upprepning av experiment 5. Bem nämner här två publicerade upprepningar av retroaktiv habituering, med blandat resultat, varav en var av svenskarna Parker & Sjödén (2010). Experiment 7: Retroaktiv induktion av tråkighet. Den spontana upptäckten att sessioner med 10 exponeringar gav en träff-grad på signifikant mindre än 50 % på neutrala kontrollbilder antydde att det kan vara möjligt att utforma ett experiment speciellt utformat för att som centralt fenomen skapa retroaktiv induktion av tråkighet på neutrala stimuli som inte väcker arousal. I detta experiment fick 200 universitetsstuderande vid Cornell, 140 kvinnor och 60 män följa en procedur som i stort sett var som föregående. För vart och ett av de 24 försöken fick deltagaren se två matchande bilder på en datorskärm och klicka med musen på den som de föredrog. Datorn valde sedan slumpmässigt en av dessa att bli målbild och visade den snabbt på skärmen tio gånger. Till skillnad från det förra experimentet, var exponeringarna supraliminala (750 ms varaktig, åtföljd av en tom skärm i 250 ms) och förstorad att täcka hela skärmen. Det var, skriver man i rapporten, min (tokiga) idé att supraliminala exponeringar mer sannolikt skulle åstadkomma tråkighet efter tio exponeringar snarare än de subliminala exponeringarna skulle lyckas som användes i det ursprungliga retroaktiva habituerings-experimentet. Resultat: över alla 200 sessioner var andelen träffar i förutspådd riktning men inte signifikant skild från slumpen, 49.1 %, p=.096, d=0.09. Icke desto mindre, stimulus-sökande var återigen (räknades också ut för föregående försök men inte angivet i denna sammanfattning, men finns förstås i rapporten) positivt korrelerat med hur man lyckades i psi-uppgiften (lägre andelen träffar), r =.16, p=.011. Deltagare med höga värden på stimulus-sökande fick en träff-andel, hit-rate som var signifikant lägre än slumpen, 47.9%, t(95) =-2.11, p=.019, d=0.22,binomial z = -1.94, p=.026, medan de övriga deltagarna inte hade detta, 50.1 %, t(103)=0.17, p=.43. Alla fyra analyser som gjordes gav jämförbara resultat och visade en skapad signifikant retroaktiv tråkighet för deltagare med höga värden på stimulus-sökande. Experiment 8: Retroaktivt underlättande av att komma ihåg (retroactive facilitation of recall) I. Testet undersöker hypotesen att minnet kan fungera ”åt båda hållen” genom att testa huruvida upprepandet av ett antal ord gör dem lättare att komma ihåg- även om upprepandet äger rum efter att man har givit dem testen med påminnelsen. Deltagarna fick först se ett antal ord och fick ett fritt minnestest på dem. De fick sedan ett antal övningar på ett slumpmässigt urval av dessa ord. Psi-hypotesen var att övningarna retroaktivt skulle underlätta att komma ihåg dessa ord, och att deltagarna följaktligen skulle komma ihåg flera av dessa praktiserade ord än de ord som inte använts. Ett hundra Cornell-studerande, 64 kvinnor och 34 män, deltog i detta 20 minuter långa test. De fick på datorskärmen se 48 vanliga substantiv i tre sekunder var. Dessa ord dras från fyra kategorier (mat, djur, arbete och kläder) och presenterades i samma ordning för alla deltagare. De ombads att visualisera det som ordet hänvisar till när ordet visades på skärmen (om ordet var träd, ska deltagaren visualisera ett träd osv). De fick sedan ett fritt minnes-test där de skulle skriva ner alla ord de kom ihåg. När deltagaren var klar med detta minnes-test valde datorn slumpmässigt sex ord från var och en av de fyra kategorierna att fungera som ”practice”-ord, och de återstående 24 orden som non-practice kontrollord. Deltagaren informerades att orden drogs från 4 kategorier och ombads klicka på de 6 mat-orden i listan (som blev röda när man klickade) och sedan skriva ner dem igen i sex tomma öppningar på skärmen. Listan blandades om och samma uppgift upprepades för de andra tre kategorierna. Sammanlagt fick deltagaren gå igenom listan av practice-ord fyra gånger, att klicka på sex ord i varje kategori och skriva in vart och ett av de 24 orden. Resultat: till skillnad från traditionella experiment där alla deltagare bidrar med samma antal försök, utgör i detta minnes-test varje ord som deltagaren kommer ihåg, ett försök och bedöms som antingen ett practice-ord eller ett kontrollord. I enlighet med detta, blir måttet på psi i denna studie ett viktat mått på differential-kom-ihåg (differential recall, DR), definierat som antal practice-ord man kommer ihåg minus antal kontrollord man kommer ihåg (P-C), multiplicerat med deltagarens totala kom-ihåg (P+C). Resultatet visade att om man använder ett antal ord efter att minnes-testet har gjorts, når tillbaks i tiden för att underlätta att man kommer ihåg dessa ord. Experiment 9, att retroaktivt underlätta sitt kom-ihåg II. Detta var en upprepning av experiment 8, med en förändring i proceduren: en ny praktisk övning infördes direkt efter minnes-testen i ett försök att ytterligare förbättra minnet av practice-ord. Denna övning duplicerade den ursprungliga presentationen av varje ord som deltagaren såg innan minnes-testet, men det vara bara practice-orden som visades. Instruktionerna var: Du ska nu få se 24 av de ord du såg tidigare, uppdelade i fyra kategorier: mat, djur, jobb och kläder. När du ser ett ord, försök att forma en bild av den sak det gäller. Före minnes-testet visades varje ord i 3 sekunder, men denna gång visades alla ord från varje kategori i ordning, dvs de sex mat-orden visades först, sedan alla djur-ord osv. Sammanlagt deltog 50 Cornell-studenter, 34 kvinnor och 16 män. Resultat: Denna modifierade upprepning gav en ännu starkare psi-effekt än i det ursprungliga experimentet, p= .002, d= 0.42, och en effektstorlek som var mer än dubbel så stor som effektstorleken på 0.19 i det ursprungliga experimentet. Sedan följer en lång diskussion under de olika delrubrikerna forskningsstrategi, file-drawer-effekten (att bara lyckade studier rapporteras), issues of replication, the psychology of psi, psi and physics: metaphors, models & mechanisms, familiarity and belief: but how can it be like that?
Referenser: Parker, A. & Sjödén, B. (2010). Do some of us habituate to future emotional events? Journal of Parapsychology, 74, 99-115. /Göran Brusewitz |
|